Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

A bazillion guns! Co-op mayhem! Reklamen för Borderlands 2 gör det klart för oss att det här kommer att bli en jävla resa. Första spelet har en skara riktigt hängivna supporters och vissa ser det som ett av de bästa spelen på många år. Men hur står sig uppföljaren i jämförelse? Har Gearbox lyckats göra det ännu bättre andra vändan, eller blir det en fantasiljon axelryckningar?

Fem år har gått sedan sist, och det onda stora företaget Hyperion med Handsome Jack i spetsen styr planeten Pandora med järnhand med hjälp av den värdefulla mineralen eridium. Du spelar som en av fyra så kallade vault hunters som, efter att lurats i en fälla av Handsome Jack, tar sig till staden Sanctuary där de går med på att hjälpa motståndsrörelsen att störta den illvillige men charmante diktatorn.

Så, nu har vi fått den obligatoriska storybiten avklarad och kan gå in på vad Borderlands 2 egentligen handlar om, nämligen att skjuta, skjuta och sedan skjuta lite mer, för att ibland smälla någon över käften med gevärskolven. Det är för pangandet spelarna återvänder till serien. Mixen av allt detta skjutande med rollspelsinslag som levlar, skillträd och en oerhörd massa slumpgenererade utrustning gör att jag hellre drar liknelser mellan Borderlands-spelen och Diablo än andra futuristiska shooters som Halo eller Rage. Och det gör jag med glädje, för där Rage snabbt blev trött och tråkigt fortsätter Borderlands 2 leverera långt efter 20-timmarsstrecket. Även om rollspelsinslagen inte är särskilt djupa eller för den delen nyskapande ger det en känsla av att man hela tiden kommer någonstans. Att jämfört med bara någon timme tidigare känna sig som en riktigt bad ass motherfucker är riktigt trevligt.

Favoritdanskens återkomst

Grafiskt har inte mycket hänt sedan seriens första del. Det cel-shadeade utseendet finns kvar även om miljöerna bjuder på mer variation än tidigare. Dock dras texturerna (på Playstation 3-versionen) av oerhörda laddningstider och ibland tar det alldeles för lång tid innan de poppar upp. Vad som är desto mer intressant är ljudet. Musiken håller lika hög klass som förr och föga förvånande är det den underbara dansken Jesper Kyd som ligger bakom mycket av de westerninspirerade tongångarna. Även röstskådespeleriet är riktigt bra och ger liv till de stundtals väldigt intressanta karaktärerna.

Visst, det är pangandet som står i fokus, men Gearbox har uppenbarligen lagt ner både möda och pengar på manus och karaktärer. Även om storyn är ganska så rättfram är många av karaktärerna riktigt roliga. Bäst är spelets badguy, Handsome Jack, som ständigt hörs över komradion där han totaldissar hjälten och försöker måla upp sig själv som the good guy. Maken till slirig jävel får du leta efter. Det gläder mig också att se riktigt tuffa kvinnliga karaktärer. Ta den psykopatiska, explosionsälskande 13-åriga Tiny Tina till exempel. Eller varför inte gigantiska, bilmeckande Ellie? Där många andra utvecklare skulle tryckt in futuristiska bröstbimbos kör Gearbox i stället all in på humor.

Långt ifrån perfekt

Sköna karaktärer, bra musik och oändligt med loot till trots är Borderlands 2 långt ifrån ett perfekt spel. Humorn pendlar mellan att vara klockrent barnslig till en orgie i ostig amerikansk dude bro-doftande kiss- och bajshumor. Referenserna till populärkultur och memes haglar så tätt att den fjärde väggen bryts så ofta att jag tappar illusionen av att jag befinner mig på Pandora.

“A bazillion guns” kan vara vad som avgör ett köp av spelet för vissa, men inte för mig. Eftersom allt slumpgenereras och droppar i obscena mängder blir det lätt vapeninflation á la World of Warcraft eller Diablo för mig. På tal om Diablo så är co-op online att föredra även i Borderlands 2. Men också det dras med problem. Det är i princip omöjligt att hålla reda på vad som händer på skärmen när fyra personer pangar loss med “a bazillion guns”. Jag vill inte ens tänka på hur det ter sig i split screen-läge på en och samma skärm.