Så löd min twitterrecension av Dishonored. Oftast vill jag veta så lite som möjligt om ett spel innan jag väl sätter mig ner och spelar det. Således hade jag inte fördjupat mig i vare sig vad spelet handlar om eller hur det fungerar rent mekaniskt. Jag hade mest en generell känsla för estetiken och vilken genre spelet placerar sig i men framförallt hade jag två namn kopplade till Dishonored: Bethesda och Arkane.
För mig är det namn som väger tungt, med spel som Fallout 3 och Fallout New Vegas under bältet har Bethesda en tydlig plats bland mina favoritutvecklare. Arkanes tyngd kommer från en annan favoritspelserie: Bioshock. Närmare bestämt Bioshock 2. Att Dishonored för mig kändes som en kombination av dessa två spelserier borde därför inte ha kommit som en överraskning.
Till en början tyckte jag mest att det kändes lite klyschigt. Hjälten återvänder, blir ditsatt för mordet på någon han stod nära, ska hämnas och upptäcker att han är utvald av något slags högre väsen. Självklart finns det också någon att rädda, ett barn till och med. Men det dröjde inte länge innan jag liksom lade mig till rätta i berättelsen. Vad gör det att det är en klyscha när den ändå lyckades få mig att känna något?
Även om berättelsen känns bekant är det så mycket annat i Dishonored som känns nytt. Här vill jag mynta ett nytt uttryck: valoljepunk. Spelet utspelar sig i en stad vid namn Dunwall. Dunwall är löst baserat på sekelskiftets industrialiserade England men vriden till en slags dystopisk science fiction-värld där en hemsk pestepidemi svept fram med råttor. Teknologin i den här världen känns estetiskt som en slags dieselpunk med steampunkinfluenser men här är det valolja som är det bränsle som får världen att snurra. Så: valoljepunk.
Med spännande förmågor för att sakta ner tiden eller för att teleportera sig en begränsad sträcka kan man ta sig fram från punkt a till punkt b längst flera alternativa rutter och man väljer själv hur mycket blod man vill ha på händerna.
Denna valoljepunksvärld erbjuder en mängd olika möjligheter för spelaren, även om det inte är en helt öppen värld. Med spännande förmågor för att sakta ner tiden eller för att teleportera sig en begränsad sträcka kan man ta sig fram från punkt a till punkt b längst flera alternativa rutter och man väljer själv hur mycket blod man vill ha på händerna. Skulle du veva fram som en mordmaskin kommer det också att avspeglas på världen och generera en något mer dyster tillvaro i längden. Personligen föredrar jag helt klart att smyga fram och att söva mina motståndare hellre än att döda dem. Det är för mig mycket mer stämningsfullt och utmanande.
Stämning är för mig en mycket viktig del av spelupplevelsen och här har Arcane lyckats bra, inte bara estetiskt. Scriptade händelser och samtal mellan fiender får miljön att kännas levande. Med pesten som en naturlig förklaring känns den skralt befolkade staden helt trovärdig och de ständigt patrullerande fienderna bidrar till den strama dystopikänslan. Någonstans väcker den samma känsla i mig som Bioshock gör.
Har jag varit något sånär seriös och nyanserad så det räcker nu? Bra. För egentligen vill jag bara säga LOVELOVELOVE VALOLJEPUNK!!!!!111!!!ETTETTETT!
