Något som bör vara ganska etablerat vid det här laget är att jag är en Capcom-kille när det kommer till fightingspel. Ändå har jag sedan länge känt att jag vill bli introducerad till Tekken då många skribenter och vänner ändå tycks föredra Namcos tredimensionella värld. Så när Tekken Tag Tournament 2 slamrade ner i brevinkastet rullade jag ut sladden från min arkadsticka och skred till verket. Vad jag upptäckte var en värld späckad av underhållande slagsmål, tjusiga banor och ett lockande tekniskt djup. Ändå känns det fortfarande som att jag tittar på allt från andra sidan ett staket. Vilket är mer Namcos fel än mitt.
Ett staket gjort av valmöjlighet
Ingen tvekan råder om att Namco verkligen kan det här med fightingspel. Karaktärsgalleriet är nyanserat och lockar verkligen spelaren till att hitta sin favorit. Kontrollen är responsiv och enkel för den som är van men kanske inte lika förlåtande för nybörjaren. Är man ovan blir nog introduktionsläget “Fight Lab” en märklig historia då det följer karaktären Violets skapande av någon slags ultimat slagsmålsrobot. När man inte tittar på putslustiga filmsekvenser ska man klara olika kombinationer och manövrar på tid i rollen som roboten, vilket kan bli gammalt ganska fort. Personligen vill jag lära mig kontroll och kombinationer så fort som möjligt så jag gick istället till det konventionella träningsläget för att utan tidspress experimentera med olika karaktärer. Det är här jag når Namcos svårklättrade staket för första gången sedan jag spelade Soul Calibur V.
Det är en rent ut sagt deprimerande syn
Som Street Fighter-spelare är jag van vid att lära mig en karaktärs kontrollschema ganska fort för att sedan låta taktik och metaspel utgöra utmaningen och nöjet när jag tampas med mina vänner i soffan. Det är en rent ut sagt deprimerande syn när de olika karaktärernas attackgalleri sprider ut sig på skärmen med 50, 60 eller 70 olika manövrar. Valmöjlighet är bra, men jag kommer inte undan känslan av att Namco försöker kompensera för något snarare än erbjuda ett djup. Jag vill och kan säkert lära mig Kazuyas fullständiga lista av kombinationer, men det skulle innebära en löjeväckande mängd speltimmar. Så istället för att vara lättillgängligt inbjuder Tekken precis som Soul Calibur till knapptryckande och chansningar före kontroll av sin karaktär. För att återvända till träningsläget så hade en mer konventionell lösning här kanske uppmuntrat till och rent av hjälpt en att memorera lite av kombinationsdjungeln. Så är tyvärr inte fallet, så detta är och förblir min stora sorg i mötet med Tekken. Kreativ frihet uppstår när man lärt sig alla ackord, så för att passa den spelstil jag föredrar så är Namcos tappning av slagsmål inte rätt väg att gå.
Namco vet hur man gör sina fans glada
Något Namco däremot gör bättre än Capcom är att ingjuta personlighet och bakgrund i sina karaktärer. Detta började jag ana redan när jag i våras spelade Street Fighter X Tekken där Kazuya Mishima ganska direkt kändes mer intressant som huvudkaraktär än den stoiska världsvandraren Ryu. Att de investerar så stor del av utvecklandet i sin knäppa värld är något jag beundrar. Andra utvecklare har massor att lära sig av Namco när det gäller fanservice och världsbyggande. Det är barnsligt, töntigt och helt uppåt väggarna, men på ett väldigt bra sätt. Jag misstänker att detta är en av anledningarna till att jag ändå vill fortsätta spela, kontrollbehovet till trots.
Den största anledningen till att spela Tekken Tag Tournament 2 är däremot att virtuella slagsmål med sina kompisar är fantastiskt roligt. Även om jag föredrar Capcoms lättillgänglighet och metaspel, så vore det ett brott att bortse från att Tekken erbjuder underhållande och hetsiga slagsmål för upp till fyra spelare där skruvade karaktärer möts i ett färgsprakande, kontrollerat kaos. Jag är en usel fanboy som tittar efter skavanker, men tänker inte bortse från faktumet att bra fightingspel är bra fightingspel, och fightingspel är roligt.
