Jag kan tycka att man är både lat och ohyfsad om man gör det jag hade tänkt göra med den här recensionen, vilket är att prata om ett spel utifrån ett annat. Få saker är så inbjudande och enkla som att prata om ett nytt MMO-spel utifrån giganten World of Warcraft eftersom vi som konsumenter gillar måttband. Vi upplever och uppskattar utifrån kontexter, så att Grand Theft Auto V fanns i bakhuvudet när jag spelade Sleeping Dogs är ju helt sant. Men jag vill lämna Rockstar därhän redan nu, eftersom United Front Games och deras Sleeping Dogs förtjänar bättre än att jämföras med sin storebror.
Färden in i den här hejdundrande Hongkong-rökaren börjar med en rivstart när man tar kontroll över huvudkaraktären Wei Shen. Som supersnut och kampsportsexpert blir han i och med sina barndomskompisar i Hongkongs undre värld den perfekta undercover-kandidaten. Redan här kan man ana att resten av spelets handling blir lite förutsägbar, men man glömmer bort det ganska fort när man är upptagen med att njuta av annat. Röstskådespelet och filmsekvenserna är dessutom så pass bra att det aldrig känns töntigt eller långtråkigt.
Mest imponerande är sättet man som Wei Shen sparkar folk på munnen. Det är med ett hedrande sinne för detaljer och speldesign gänget på United Front Games presenterar ett stridssystem som är det bästa hittills i ett klassiskt sandlådespel à la Grand Theft Auto (Fan också! Så sa jag det ändå!). Det är väldigt enkelt att sätta sig in i samtidigt som det erbjuder tillfredsställande action och ett förvånansvärt djup. Trots att emfas ligger på de traditionella kampsporterna så introduceras aldrig hokus-pokus och hemliga tekniker som stoppar fiendens hjärta med ett slag i nacken. Det är med pragmatiskt våld man med händer, fötter, knän och tillhyggen omhändertar olika slemma typer i flottiga restauranggränder. Det är så pass bra och varierat att jag förmodligen kommer att återvända till spelet flera gånger bara för slagsmålens skull.
Eldstriderna känns lite mer generiska. Det är coversystem och slowmotion i en rätt oinspirerad blandning som ändå för en vidare genom handlingen utan att kännas tråkig. Bilkörningen är likaså ganska fattig på detaljer utöver faktumet att man kan slänga sig från biltak till biltak under biljakter i 150 km/h. Fordonens fysik känns rent av dålig, vilket är en stor besvikelse när mycket av nöjet i ett så öppet spel är att köra runt och hitta på fordonsrelaterade upptåg. En överdriven betoning på fartkänsla och racing gör att spelet plötsligt känns som en dålig Need For Speed-titel. Det är väl den utlimata kritiken när jag konstaterar att jag aldrig åkt så mycket taxi i ett spel någonsin.
Bristerna till trots så är Sleeping Dogs ändå ett högst kompetent spel i den här ändå rätt monopoliserade genren. Det är tack vare klädaffärer i mängder, dating, underhållande minispel och en hyfsat väldesignad och framförallt stor stad som spelet fungerar alldeles utmärkt. Det är svårt att lägga ifrån sig handkontrollen när någon av de många experience-mätarna är nära att fyllas upp för att låsa upp någon ny häftig färdighet man måste ge sig ut och testa. Däri hittar man väl också själva kärnan i vad som gör ett bra spel. Man vill fortsätta. Så det blev ett par nätter med sparsmakad sömn. Har man roligt så har man, och det har man nästan hela tiden i Sleeping Dogs.
