Solen skiner, en bris får gräset att vaja behagligt och vattnet rinner sakta förbi i en liten bäck bakom dig. Allt detta ackompanjeras av en vacker kvinnoröst som sjunger en drömlik sång där du står framför det idylliska norditalienska huset i sommarvärmen. Men av någon anledning känns det hela overkligt, som en fasad. Ljussätningen och färgerna får ger allt en surrealistisk känsla och en krypande känsla av obehag börjar infinna sig och misstanken om att något är väldigt fel blir allt starkare och starkare. När du några minuter senare kliver genom ytterdörren börjar en fasansfull resa längre och längre ned i galenskapen.
Från italienska Dreampainters kommer ett av sommarens mest omtalade skräckspel. Enligt utvecklarna ska det bygga på ett system som registrerar hur du spelar och sedan använda denna information för att skrämma skiten ur dig lite mer än andra spel. Dessutom ska genomspelningsvärdet vara stort, då olika val ger olika slut. Det låter onekligen intressant och skapar höga förväntningar.
Det goda
ändå är det stundvis så läskigt att jag frustande av skräck måste slå på ett avsnitt av Mumintrollen för att må bra igen
Anna är inte tekniskt imponerande, men det är vackert designat och allt har en mycket surrealistisk prägel. Dreampainter Unity-motorn leker med skuggor och ljus på ett sätt som både är vackert och kusligt på en och samma gång. Just detta bidrar mycket starkt till den mycket läskiga och svåruppnådda stämningen – vilken verkligen är Annas starka kort. Man känner sig hela tiden iakttagen och stressad. Någon, eller något, är där med dig och vad det nu är verkar inte vilja dig speciellt väl. Av Anna får man den där krypande, äckliga skräckkänslan som man bara får av Amnesia; ett ständigt obehag som bara växer och växer ju längre spelet går. Det som är verkligen imponerar på mig är att utvecklarna lyckats med detta utan att ha en enda fiende i spelet. Inte ett enda monster, spöke eller zombie jagar dig genom trånga och obekanta korridorer. Det är inte ofta ett spel lyckas skrämma en utan den där paniska känslan av att vara jagad. Det går alltså inte att dö i spelet, men ändå är det stundvis så läskigt att jag frustande av skräck måste slå på ett avsnitt av Mumintrollen för att må bra igen.
Det onda
Stämningen är verkligen Annas starka sida och jag kan inte sluta höja den till skyarna. Synd bara att alla andra spelelement gör allt för att förstöra det. Kontrollen är så ointuitiv och irriterande att jag skriker av frustration. Man har tagit efter Amnesias system som låter spelaren utföra vissa musrörelser som simulerar verkliga rörelser, som att dra musen nedåt för att trycka ned ett dörrhandtag eller dra den snabbt i cirkelrörelser för att veva upp en grammofon. Här käns det billigt påklistrat och man använder sig bara av det för att öppna en enstaka lucka och då är rörelseigenkänningen så dålig att man får lägga minuter på något så enkelt. Andra problem som har med kontrollen att göra är den överdrivna precision som krävs för att vissa pussel ska funka. Man måste vara på pixeln träffsäker för att upptäcka att kniven som sitter i bordet är sitt eget objekt som man måste klicka på och inte används genom att klicka på bordet. Det återkommer ständigt och gör mig helt enkelt förbannad. Dessutom är pusslen så ologiska att spelet i det närmaste blir ospelbart. Pusslen har ingen som helst anknytning till spelmekaniken, handlingen eller någon som helst logik; det går sällan att tänka sig till en lösning, utan det är det gamla hederliga “testa allt på allt” som gäller. Och den enda anledningen till att detta ganska korta spel ändå tar omkring två timmar att spela igenom är just för att pusslen är så obeskrivligt dåligt designade.
Det fula
Om ni trodde att kontrollen var det stora problemet trodde ni fel. Riktigt fel. Till och med musiken motverkar stämningen – det som brukar vara skräckfilmers och skräckspels kanske viktigaste verktyg för att skapa obehag hos mottagaren. Den drömska kvinnorösten som honmugslent besjunger den vackra sommaren utanför fortsätter på precis samma sätt en bra bit in i spelet, trots att man gått från den lummiga norditalienska naturen rakt in i ett helvete av galenskap och övernaturliga fenomen. Inte förrän halva spelet har gått byts musiken ut till något mer passande. Det är mycket synd, då ljudet i övrigt, med alla barnskrik, flämtande röster och obehagliga effekter, verkligen bidrar till den stämning jag prisar ovan.
Det som allra mest förtar spelet för mig är handlingen. Eller snarare bristen därav. Man befinner sig i huset för att man letar efter någon Anna. Man hör hennes röst tala till en genom spelet och det blir aldrig liksom tydligt om det är flashbacks eller om det är något slags övernaturlig GLaDOS som häcklar en. Därutöver är handlingen rätt diffus och den blir aldrig riktigt tydlig. Utvecklarna verkar ha varit medvetna om detta och därför följer en pdf med spelet, i vilken handlingen förklaras i närmare detalj, genom huvudpersonens dagboksanteckningar, men det förblir rätt diffust, trots att jag läst den både på spelets originalspråk (italienska) och engelska. Och därmed missade Dreampainter ännu en av skräckens grundpelare – en intressant och skräckinjagande story.
Anna är ett spel med en sjuhelvetes potential och stämningen är bland det mest välregisserade jag varit med om i skräckspelsväg, men Dreampainter lyckas sjabbla bort det genom kass kontroll, frustrerande pussel, idiotiskt musikval och en handling som de verkar ha gjort sitt bästa för att gömma undan. Det är synd, för jag såg verkligen fram emot Anna och försökte, men kunde inte, älska henne det. Slutligen kan jag tillägga att det där med att “spelet lär sig hur du spelar och skrämmer dig därefter” är skitsnack, jag och några kompisar har spelat igenom spelet flera gånger och det är i princip samma upplevelse varje gång, den enda skillnaden är att vissa skräckmoment händer i olika ordning.
