Jag måste börja med att bekänna att jag inte har läst böckerna. Jag påbörjade den första boken för några år sedan men blev nervös när jag såg hur lång väntan blivit mellan böcker för somliga läsare att jag lade den åt sidan och bestämde mig för att vänta tills bokserien är avslutad. TV-serien däremot slukar jag avsnitt för avsnitt med en hunger som aldrig riktigt blir stillad. Därför ville jag verkligen gilla Game of Thrones-spelet.
Spelet utspelar sig innan och parallellt med händelserna i början av serien. Man spelar två olika rollpersoner mellan vilka man växlar från kapitel till kapitel, båda med sina egna unika förmågor och bakgrunder. Den första vi får möta är Mors Westford. Den manligaste machomannen med den mörkaste rösten, ärrad och härdad av sitt liv i The Night’s Watch. Den andra rollpersonen vi får stifta bekantskap med är Alester Sarwyck, en R’hllor-präst som återvänder hem efter 15 år i exil när hans far, lorden av Riverspring, mördats.
Så småningom vävs dessa två personers berättelser samman och det är just berättelsen som är den stora behållningen med det här spelet, det är här jag känner mig hemma. Konspirationer, onda avsikter och politiskt maktspel ligger hela tiden i bakgrunden och utgör en riktigt bra handling. Det känns dessutom som att man som spelare verkligen påverkar handlingen genom de val man gör i spelet, vilket gör väldigt mycket för att rädda spelupplevelsen.
Game of Thrones tycks bestå av fler filmsekvenser och dialoger än av faktiska spelmoment.
Game of Thrones tycks bestå av fler filmsekvenser och dialoger än av faktiska spelmoment. Ofta dyker det upp riktigt onödiga spelmoment, som när jag måste gå 10 meter för att se nästa filmsekvens. Det här är inte ett problem genom hela spelet, det finns ganska långa partier som är ganska befriade från tröttsamma filmsekvenser och istället berikade med riktigt trevliga stridsmoment.
Stridssystemet påminner mig en hel del om det i Dragon Age, där man pausar för att få upp ett hjul med olika attacker och förmågor. Skillnaden är att man inte pausar utan snarare får tiden att sakta ner, vilket innebär att man inte får allt för lång betänketid. Det håller striderna levande även när man stannar upp för att lägga upp en strategi och håller mig som spelare alert och närvarande.
Men grafiken då? Spelet såg mer ut som något som släpptes år 2000 än 2012 och även om jag verkligen inte är en grafiknörd så gjorde det till en början lite ont i ögonen. Men jag vande mig. Jag tycker rent generellt att en bra estetik är viktigare än bra grafik men ärligt talat så var inte estetiken tillräckligt välarbetad för att hålla den heller.
Och varför låter så många överklassmänniskor som bönder? Röstskådespeleriet är på det stora hela riktigt dåligt, med några få riktigt bra undantag. Oftast låter de väldigt oengagerade och bara helt fel. Vid ett tillfälle i spelet besökte jag ett av de förnämsta horhusen (don’t you judge me) i Kings Landing där en ung kvinna som enligt husets ägarinna skolats i många år ändå lät som slumslödder. Jag har väldigt svårt att tänka mig att de prostituerade i en så förnäm bordell inte skulle få lektioner i hur man talar och för sig.
I slutändan så lät jag mig inte avskräckas av vare sig den dåliga grafiken eller de långdragna dialogerna. Game of Thrones kanske inte vinner några utmärkelser men det har en story som är bra nog för att hålla mitt intresse uppe hela vägen.
