Jag tillhör den skara gamers som anser mig vara lite förmer och inte tycker att folk som bara spelar FIFA och NHL får kalla sig för riktiga spelnördar. För mig finns det ingen njutning i att eftersträva total realism och blir ofta besviken när det visar sig att en “spelkväll” med öl i goda vänners lag visar sig bara innehålla ovanstående titlar. Men jag är ingen sporthatare för det. Så fort Nintendo basunerar ut ett nytt sportspel med Mario i titeln spetsar jag öronen. Jag har nämligen underhållits i oräkneliga timmar med spel som Mario Strikers Charged och Mario Tennis-serien.
När det senaste spelet i sistnämnda serie trillade in på City-redaktionen startades alltså pepp-maskinen inom mig, och jag tänkte att det skulle underhålla mig de 18 timmarna jag skulle åka bil samma helg. Och visst har jag kul. Mario Tennis Open till 3DS är ju som sig bör ett tennis light. Det ska gå att plocka upp och spela när som helst, och det ska inte vara svårt att komma in i. Svårt att komma in i är det verkligen inte och jag vinner turnering efter turnering. Jag roar mig även med att spela de utmaningar som finns, som att slå bollar genom ringar för att samla ihop pengar som används till att köpa nya föremål till min spelare. Men det tar inte lång tid innan jag börjar önska mig ett större djup i spelet. Fotbollsspelet Mario Strikers Charged var också supersimpelt och lätt att komma in i, men jag kände att det i det tuffare matcherna handlade mer om skicklighet än tur.
Det hela blir som en tombola där man bara väntar på att smash-cirkeln ska dyka upp.
På de högre nivåerna i single player och i synnerhet i multiplayer fungerar spelet som ett power up-lotteri. Små cirklar med symboler som representerar en viss sorts slag, som en lobb eller en top spin-boll dyker upp på spelplanen. När du står i dessa kan du slå en supervariant av just det slaget. Det låter ju riktigt bra, och funkar också precis som det ska. Problemet är bara att ett slag, smashen, är så mycket bättre än alla de andra att det hela blir som en tombola där man bara väntar på att smash-cirkeln ska dyka upp. Dyker den upp är det bara att ta sig dit och många gånger slå en boll som motståndaren inte kan ta. Det är i princip omöjligt att spela ut någon annan med “vanliga” slag utan det är helt enkelt smashen som oftast gäller.
Mer djup önskas
Det är väldigt synd, speciellt i online-läget, för hade det funnits lite mer djup i gameplay hade det här kunna bli en riktigt bra titel att tävla mot andra spelare i hela världen i. Det går smidigt att hitta andra spelare och det går att välja om man vill spela ett snabbt tie-break eller en lite längre match. Ett rankingläge med poäng ger också en känsla av “bara en gång till”. Om det inte hade varit för att det känns som att alla matcher avgörs av slumpen då, vill säga.
Hur som helst funkar Mario Tennis Open utmärkt som tidsfördriv för den som inte kräver ett superdjupt gameplay, och det är inga problem att döda några timmar med att smasha, slicea och lobba bollar och samla på sig ny utrustning. Grafik och ljud är vad vi har lärt oss att vänja oss vid i Nintendos sportspel och är funktionellt utan att vara varken bu eller bä. Det vill säga om det inte hade varit för det där lotteriet…
