Så har ännu en klassisk spelserie blivit HD-fierad. Rättare sagt del två och tre i den rysliga Silent Hill serien. Men hur ska man då recensera denna HD-kollektion? Som ett nytt spel? Ska jag recensera bara spelet, eller bara HD-fieringen? Och det är ju egentligen två spel inte bara ett. Vi får ta det bit för bit helt enkelt och se var vi hamnar.
I Silent Hill 2 följer vi James Sunderland som fått ett brev från sin fru. I brevet står det att hon väntar vid deras speciella plats. Dock har fru Sunderland varit död i 3 år, så det är en tämligen förvirrad James som vi styr runt i det öde och skruvade Silent Hill. På sin resa träffar vi på några andra karaktärer som är minst lika trasiga och fucked up som James själv.
I Silent Hill 3 slängs vi in i en mardröm direkt. Ett övergivet tivoli sånär på hemska monster. Med ett ryck vaknar Heather upp på ett fik i ett köpcentra. När hon lämnar fiket för att bege sig hem kommer en privatdektektiv fram till henne. Han säger att han har information om Heathers förflutna och vill att hon ska följa med honom till Silent Hill. Heather vägrar och slinker ut genom ett fönster på damtoaletten. När hon kommer tillbaka in i köpcentret är det helt övergivet. Eller? Ganska snart stöter Heather på ett av många monster och börjar sin mödosamma resa mot mötet med sitt förflutna.
Det dåliga
Först och främst så är det synd och skam att det första Silent Hill 1 lyser med sin frånvaro. Särskilt som Silent Hill 3 anspelar mycket på första spelet i serien. Jag spelade Silent Hill 1 när det begav sig sommaren -99, och redan där var jag vettskrämd. Allt från den skruvade storyn till galna fiender till den onda ljudbilden. Samtidigt som jag inte vågade spela efter det att mörkret fallit utanför fönstret så kunde jag inte sluta spela. Tur att det var sommar och dagarna var långa.
…men det ser fortfarande ut som ett gammalt Playstation 2 spel.
Men bortser man från denna miss så är det grafiken som känns sämst. Särskilt i Silent Hill 2 undrar man var fan HD:n är. Visst, texturerna är uppblåsta lite och inte i 4:3 format, men det ser fortfarande ut som ett gammalt Playstation 2 spel. Att man dessutom lyckats förstöra dimman, som var en teknisk lösning för att “kringgå” PS2:ans begränsningar, är bara tragiskt. Stor del av dimman, och känslan den gav, var att man inte såg fienderna innan ens lilla radio sprakade varnande om deras närvaro. Nu tvingades jag springa runt hela tiden med kameran riktat så jag sprang mot den för att undvika se fienderna i förväg. Silent Hill 3 är något bättre rent grafiskt, men det känns som en effekt av att orginalet hade bättre grafik.
Kontrollen är väl inte den bästa, men samtidigt tycker jag ändå att den har sin plats. Lite för att bygga på utsattheten i spelen, men mest som ett minne om hur det har varit och hur spelkontroll har utvecklats genom åren. Skönt är att man kan välja mellan två olika kontrolltyper, där den ena typen är betydligt mer tungrodd och besvärlig än den andra. Tänk “tank”kontrollen från de första Resident Evil spelen.
Det bra
Den fantastiska ljudbilden som konstant skrapar och river i min hjärna.
Det som verkligen står ut, framför allt i Silent Hill 2, är stämningen. När man utforskar Silent Hills dimmiga gator eller trånga korridorer i övergivna hus, får man hela tiden känslan av att något är fel. Fruktansvärt fel. Den daterade grafiken (trotts HD-fieringen) målar dock upp nergågna och spöklika omgivningar. Men det som bidrar mest är den fantastiska ljudbilden som Konami har skapat, som konstant skrapar och river i min hjärna. Den får mig att smyga runt hörnen, tänka både en och två gånger innan jag ens tar ett steg och den bär upp den konstanta känslan av obehag. Allt från bakgrundsljud till monsternas stönande känns väl genomtänkt och väl producerat. Framför allt i Silent Hill 2. Tyvärr lider Silent Hill 3 av att man emellanåt kan märka var ljudlooparna startar och slutar.
Man har dessutom spelat in dialogerna igen. Och trotts att jag var lite skeptisk när jag hörde det först har dom gjort ett riktigt bra jobb. Dialogerna känns mindre styltiga än rösterna från originalet. Och efter massiva protester från fans, kan man i Silent Hill 2 välja själv vilken av dom man vill användas även om man fortsätter på ett sparat spel. I Silent Hill 3 får man dock nöja sig med de nya rösterna.
Jag gillar även att spelet inte skriver spelaren på näsan. Man får leta ledtrådar, tänka till och ibland dra sina egna slutsatser när det gäller handling och ibland story. Man får väldigt sällan någonting gratis. Man får leta och leta, pussla och pussla. Och med den tryckande känslan av fel som nästan konstant ligger över en som ett tjock duntäcke, så är det inte alltid det lättaste.
Summa summarum
Jag väljer att helt ignorera det där “HD” som står i titeln. För som skräckspel är både Silent Hill 2 och 3 ruggigt bra. Ja , som ni kanske förstår tycker jag att 2:an är strået vassare, men har man spelat 1:an tidigare så håller 3:an sig riktigt bra också. Vill man veta var den riktiga skräckgenren tog vägen efter att Resident Evil svängde fel, så är det här man ska leta. Att jag valde att spela med mina kassa tv-högtalare istället för mina fina surroundhörlurar för att ljudet var för bra, är bara början på hur Silent Hill kan få dig att skita knäck.
