Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

I tidernas begynnelse. En homo erectus försörjer sig och sina nära genom att ge sig ut i vildmarken för att jaga och samla. En stark tillfredsställelse infinner sig när ett stenröse visar sig innehålla ett par riktigt bra och vassa stenar. De ligger bra i handen och verkar vara mycket mer effektiva för att hugga i träd och gräva med. Endorfinerna från “equipment upgrade”-körteln flödar genom hjärnan och homo erectus känner sig duktig.

Cirka 1.5 miljoner år senare sitter den blekfeta homo sapiens framför en “dator”, en maskin bestående av kol, kisel, kåda, metallegeringar och helt makalösa kemiska kombinationer. Hen smattrar med högerfingret på ett litet och svart föremål, och ögonen är som förhäxade av de magiska bilderna på det rektangulära föremålet en armslängd från ansiktet. Och samma endorfiner bara vräks ut i hjärnan.

Jag undrar om det inte är så enkelt. Att Blizzard i sin mästerliga hantering av olika spelmoment har hittat något djupt mänskligt och beroendeframkallande. För Diablo 3 är verkligen inte ett märkvärdigt spel. Inget av det man traditionellt tittar på som spelkritiker är särskilt fenomenalt i Diablo 3. Grafiken är fullt acceptabel, men man ser att det saknas polygoner här och där då konturerna blir fyrkantiga ibland. Texturerna är vackra men inte särskilt högupplösta, utan helheten bara fungerar väldigt bra i sammanhanget. Inte minst då Blizzard vill att många ska kunna spela spelet på sina datorer. En CryEngine-motor hade alienerat säkert en tredjedel, om inte mer, av de hittills sex miljoner köparna. Filmsekvenserna och de pergamentliknande aktbytena är däremot både vackra och effektiva.

Storyn är linjär och snudd på korkad i hur hög igenkänningsfaktorn är i de gotiska fantasymotiven. Man förvånas inte av något, utan tugget om änglar, demoner och magiker ligger som en stum matta man trampar fram över i jakt på nästa mumsiga föremål. Det enda som sticker ut som välkomponerat i någon kulturell bemärkelse blir musiken, vilket visserligen är lika förutsägbart, då Blizzard har både kompetens och pengar nog att skriva ett bra och stämningsfullt soundtrack.

Men vad spelar det för roll om spelet bara är kompetent och bra när man granskar det kritiskt? I skuggan av equipment-körteln, den som drivit vår ras från grottor till skyskrapor, blir kritik mot resten av spelets ingredienser menlös. Körteln och tillfredsställelsen är allt som betyder något. Man vill ha mer, man vill ha det helst på en gång, och bäst av allt tillsammans med sina vänner. Då måste man väl ändå säga att spel är bra och tjänar sitt syfte?