Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Operation Rainfall – great success! Pandora’s Tower är det sista av tre spel i Operation Rainfall, initiativet som syftade till att få fler japanska rpg-spel till Wii översatta och släppta utanför Japan. Hittills har vi i Europa kunnat njuta av japansk kvalitet i form av Xenoblade Chronicles och The Last Story. Men hur står Pandora’s Tower sig jämfört med de två kritikerrosade spelen?

I grund och botten är Pandora’s Tower som vanligt en historia om en ensam man som ska rädda världen från en säker undergång. Men det är inte där det intressanta ligger, utan i relationen mellan huvudkaraktären Aeron och kärleksintresset Elena som har råkat ut för en förbannelse. Om hon inte konstant äter köttet från allsköns monster kommer hon själv att förvandlas till ett. För att lyfta förbannelsen måste hon äta av de tolv mästarnas kött, och det är upp till Aeron att fixa biffen, bokstavligt talat.

Tolv välgjorda pussel

De tolv tornen där mästarna huserar bjuder visserligen på strider med allsköns monster, men behållningen ligger i att hela tornen är uppbyggda som pussel som måste lösas, Zelda-style. Vart och ett av tornen har även ett tema, alltså finns det ett vattentorn, ett eldtorn etc. Själva grundbulten i Pandora’s Tower, både i strider och pussellösning är Aerons kedja. Den funkar likt Links hook shot men med många fler användningsområden. Dra i spakar, plocka upp prylar, snärja fiender och svinga sig är bara några av funktionerna. Det är även kedjan som Aeron använder i alla bossfighter och för att dra ut kött ur sina fiender.

Det var längesedan jag mötte bossar som ger mig så mycket både huvudbry och utmaning i rena tv-spelarskillz.

På tal om bossfighter. Även om tornens pussel är mästerligt uppbyggda och ibland riktigt kluriga är de ingenting mot bossarna. Det var längesedan jag mötte bossar som ger mig så mycket både huvudbry och utmaning i rena tv-spelarskillz. Vanligtvis ser jag bossar som ett hinder som ska övervinnas, men här ser jag fram emot varje ny boss och vad för djävulskt svårt knep utvecklarna har kommit på för att stoppa mig.

Hela tiden Aeron befinner sig i tornen för att kunna norpa åt sig ännu en bit mästarkött tickar en mätare ner stadigt men säkert. När mätaren når noll är Elenas förvandling till monster komplett, och får hon inget kött innan dess tar spelet slut. Hela tiden tvingas man alltså tillbaka till basen för att mata Elena, eller fixa utrustning och föremål från den mystiska lilla tanten Mavda. Man kan också välja att lägga sina surt förvärvade pengar på att köpa presenter till Elena. Varje liten grej man ger henne, eller trevligt samtal man har stärker banden de två turturduvorna emellan. Jag som normalt sett avskyr tidsbegränsningar i spel finner mig ständigt dragen tillbaka till Elena för att se vad hon hittar på, eller se om jag kan göra något för att få henne att tycka bättre om Aeron.

Går inte till överdrift

Pandora’s Tower är därtill mycket trevligt att titta på. Den japanska animestilen är sparsmakad och går aldrig till överdrift när det gäller det grafiska. Vad jag dock aldrig kommer förstå mig på är varför japanska karaktärer alltid ska envisas med att uttrycka alla sina känslor i små stön och skrik. Hur svårt ska det vara att föra en normal konversation utan att stöna till som vore de porrstjärnor mellan vartannat ord?

Tillsammans med Xenoblade Chronicles och The Last Story har Pandora’s Tower verkligen visat vad vi missar här i väst. Det är min förhoppning att både utvecklare och utgivare i fortsättningen vågar ta risker och översätta sådana här pärlor och släppa dem utanför Japan. Vi västerlänningar är inte så rädda för det “konstigt japanska” som de kanske tror, speciellt inte när det är så här väl utfört.