Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Ända sedan tower defence-genren blev stor för en sisådär tio år sedan har den mestadels handlat om samma sak; bygg torn vid sidan av vägen och låt dem döda monster. I vissa uppgraderar man torn istället för att bygga nya, i andra kan man bygga murar och i åter andra har man möjlighet att flytta runt någon enstaka tjomme som hjälper tornen. Denna gång får vi något som utvecklaren benämner tower offence.

Föga förvånande är det Paradox som ligger bakom detta. Förutom att pyssla med den magnifika spelserien Europa Universalis gillar de att släppa högvis med strategispel av varierande kvalitet. Denna gång har de valt att släppa Defenders of Ardania, vilket utspelar sig i det tämligen ointressanta Majesty-universumet (tänk dig en tråkigare version av Azeroth som härjas av en krystad skotsk berättarröst).

Nytt och intressant koncept

Det som gör detta spel till en avvikare från genrens mittfåra är möjligheten att anfalla din motståndare med marktrupper, samtidigt som både du och fienden bygger torn för att skydda er själva.

Defenders of Ardania försöker komma med något nytt och fräscht i den välbefolkade TD-genren. Det som gör detta spel till en avvikare från genrens mittfåra är möjligheten att anfalla din motståndare med marktrupper, samtidigt som både du och fienden bygger torn för att skydda er själva. Det är dessutom mer av ett realtidsspel än traditionella TD-spel i det att det varken finns tidsbestämda anfallsvågor eller byggfaser. Det bara flyter på, liksom.

På pappret låter det som ett intressant koncept, speciellt i kombination med en uppsjö uppgraderingar och torn. Man får intrycket av att det skulle möjliggöra en avsevärd variation i spelstilar och taktiker, men låt er inte bedras – det är en tafflig fasad.

Det som först framstår som ett potentiellt skitroligt koncept dras med ett par svagheter; tillkortakommanden som efter ett tag visar sig vara förödande.

Felförvaltad potential

I multiplayerläget gör denna “smarta” funktion att matcherna pågår i all oändlighet

När fiendetrupper når ett slott förlorar dess ägare HP. Detta kan dock helas med jämna mellanrum av mänskliga spelare, medan datorstyrda motståndare inte har denna möjlighet. Detta förvandlar singleplayerkampanjen till en tråkig bagatell, som troligtvis endast betatestarna spelat igenom och då antagligen under hot om att tvingas betatesta en eventuell uppföljare om de inte lydde. Det blir, kort sagt, långtråkigt redan på tredje banan och det blir snabbt omänskligt svårt att hålla intresset uppe. I multiplayerläget gör denna “smarta” funktion att matcherna pågår i all oändlighet. De taktiska och strategiska aspekterna hamnar i baksätet, medan tristessen griper tag i ratten och det långsamma utmattningskriget får envåldshärska över kanalvalet på bilstereon. Och väljer att lyssna på P1:s morgongudstjänst på högsta volym.

…Och det blir än värre

Och där står tristessen och utmattningskriget igen och ler sneda trolleenden mot dig

En annan funktion som gladeligen hjälper till att förstöra spelglädjen är en mycket godtycklig begränsning av det högsta antalet torn – inte genom att det tar slut på plats, utan bara ett random nummer. När du som bäst är i färd med att bygga ett så effektivt försvar som möjligt, dyker ett meddelande upp som bryskt förklarar att det får räcka med torn nu och att det är färdigbyggt för din del. Då är det bara att sitta där och försöka bygga om skiten tills dess du inser att det inte blir bra hur du än gör och att den bästa taktiken är att spamma trupper tills antingen du eller motståndaren har förlorat sin sista HP (eller quittar av ren självbevarelsedrift). Och där står tristessen och utmattningskriget igen och ler sneda trolleenden mot dig, samtidigt som du ger upp, sluter ögonen och låter det ske, medan du mumlar “Jag är på min glada plats! Min glada plats! Min glada plats!” och avslutar kvällen med att duscha fullt påklädd, vaggande fram och tillbaks med stirrig, död blick.

Defenders of Ardania har mycket potential och en hel del skulle kunna räddas genom en patch som tar bort det idiotiska helandet och låter dig bygga fler torn. Spel är en form av underhållning och om det inte är underhållande finns det ingen mening med att spela det. Det är den tragiska sanningen om Defenders of Ardania.

Paradox, jag älskar er för Europa Universalis-serien, men det här ger mig knappast fjärilar i magen. Snarare nektrotisk livslust.