Jag kan inte sluta tänka på killen jag lämnade, ensam, med en ruttnande arm fastkilad under en sten. Jag hade inte rätt saker för att kunna hjälpa honom. Jag försöker rättfärdiga det med att den lilla flickan behöver medicinen jag nyss hittat, att hon kommer att dö annars, att jag inte har tid att leta efter det som kunde blivit hans räddning. Fast så är det ju inte, egentligen är det spelets fel.
I am Alive är inget vackert spel, det skall det inte vara heller.
Om du tar allting som gör Kirbyspelen bra och vänder dem till sin motsats får du inte bara I am Alive, utan essensen i det som gör spelet bra. Det är inget glatt spel, det finns inga färger eller lyckliga livsöden, världen har gått under och allt är grått, trist och sjukt farligt. Det har gått ungefär ett år sedan en mängd ”solar flares” träffade jorden vilket ledde till kraftiga jordbävningar. Mycket har hänt sedan dess och den mest dramatiska förändringen är nog att ett tjockt dammoln täcker markytan och dödar allt som vistas i det för länge. Det är ingen enkel värld att leva i; det finns människor som behöver hjälp, människor som bara vill skada dig och en hel del hinder att överkomma. Du försöker hitta din familj, men det är en resa som kommer att få dig dödad hundratals gånger.
Planera din klättring
I am Alive är ett problembaserat plattformsspel i likhet med Uncharted, fast svårare. Den stora poängen är inte att klättra runt och lösa pussel, du ska helt enkelt bara klättra för att ta dig dit du behöver. Det som gör klättringen intressant är att det ibland finns flera vägar till ditt mål samt den extra dimension som spelets uthållighetsmätare erbjuder. När du klättrar sjunker mätaren och når den noll, orkar du inte mer och faller mot din död. Du måste planera din klättring, hitta lämpliga platser att vila på och hitta den bästa vägen.
Bristen på resurser gör strider intressanta, men de förstörs tyvärr av idiotiska begränsningar i vad som är tillåtet. Det största problemet är att närstridsattacken är situationsbaserad. Om tre killar ger sig på dig kan du inte dra fram din machete och stå beredd, istället måste du vänta tills en av dem kommer fram till dig och då trycka ”handlingsknappen”. Har du tur hugger du av honom huvudet, annars är risken stor att du dör. Det gäller att istället försöka ta sig ur striden genom välplanerad list. Skjut en av dem med din sista kula, hota sen de andra tills de ger upp, eller så kan du putta ut dem för ett stup, vilket kanske ger dig en chans. Det är bara att hoppas att de inte ser igenom din bluff.
Brister i sparsystemet
En annan sak som gör I am Alive svårt är det tröga checkpoint-systemet. Det sparar extremt sällan, bara när du hittar viktiga föremål eller klarar delar som tillhör huvudberättelsen. Det förstör utforskarlustan och försämrar spelglädjen avsevärt. Att gång på gång få spela om samma 10-15 minuter blir ganska snabbt tjatigt och irriterande.
I am Alive är inget vackert spel, det skall det inte vara heller. Både färgmässigt och karaktärsmässigt är det väldigt grått och dystert, som gjort för en efterkatastrofen-miljö. Det är ett spel där du kan lägga ner tid på att utforska, hitta föremål och med ganska små insatser hjälpa folk. Det är ett koncept som skulle kunnat bli riktigt bra. Om det bara inte varit för checkpoint-systemet hade jag nog fortfarande letat efter den där vinflaskan till det gamla paret och försökt hjälpa den fastlåsta kvinnan. Men först hade jag räddat killen med den ruttnande armen.
