Spelskadad anatomi – gamingarsle

Alla vet hur det känns. Det har hänt mer än en gång. Du sitter där framför din skärm och är helt inne i ett spel. Ringmuskeln påpekar vänligt ett allt starkare tryck och föreslår tömning. Ilsket svarar du “NEJ, det har jag inte tid med! Det här är viktiga grejer!” och sitter som hypnotiserad framför din spelburk; du vill inte lägga en sekund på något annat än just detta spel.

Någon timme senare knackar ringmuskeln artigt på igen och säger att det börjar bli väldigt trångt i ändtarmen. Du bevärdigar den jobbige fan inte ens med ett svar. Du fnyser bort tjatmuskeln och fortsätter spela.

Explosionen börjar redan i luften när du är på väg att sätta dig, men det kan inte hjälpas – det här är på liv och brun död!

Efter ännu någon timme har herr ringmuskel givit upp och när korven smyger sig ut för att andas frisk luft flyger du skräckslaget upp ur din fåtölj och springer som Usain Bolt till toaletten. Explosionen börjar redan i luften när du är på väg att sätta dig, men det kan inte hjälpas – det här är på liv och brun död! Att slänga ned ett plumsskydd kommer inte på fråga. Svettig, med bultande hjärta sitter du med vidöppna ögon och flåsar. Det var nära, jävligt nära.

Upprepa detta så gott som dagligen och du kommer aldrig mer höra stjärten klämta förrän du är en millisekund från att göra i brallan – du har fått gamingarsle!