Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Nintendo är mästarna på att mjölka serier. Punkt. Mario, Zelda och Metroid har fått fler uppföljare än vad jag har kromosomer (och det är fan många!). Men vad hände egentligen med Kid Icarus? Det där löjligt svåra musiken med den episka musiken. Sedan 1992 års Kid Icarus: Of Myths and Monsters har det varit tyst. Tills nu. Kid Icarus: Uprising trodde de flesta skulle vara 3DS stora releasetitel, men icke. Nu är det dock här, och det är allt annat än vad jag förväntade mig.

I november förra året stiftade jag min första bekantskap med Kid Icarus: Uprising i Nintendos monter på Gamex. Det var allt annat än en angenäm upplevelse, och det var i princip ospelbart. Vilken jäkla tur då att det spel som förra veckan kom till redaktionen är en tusen gången förbättrad upplevelse! Jag och Svamprikets Ludde Lundblad har diskuterat vad vi tycker om spelet en hel del på twitter. Resultatet hittar ni i Luddes recension.

Först och främst: Kid Icarus: Uprising är inte vad jag förväntade mig. Inte på något sätt alls, faktiskt. Här trodde jag att jag skulle få en rälsskjutare och en generisk fantasy/grekisk mytologi-historia där Pit ger sig ut för att återigen förgöra den ondskefulla Medusa. Oj, vad fel jag hade! Okej, spelet är fortfarande i mångt och mycket en rälsskjutare, men storymässigt är det en riktig metasaga. Den fjärde väggen bryts ofta, och Pits diskussioner med sina allierade och fiender referar ofta till spelet som just spel och till fuskkoder och liknande. Ni som läser mina texter regelbundet vet att jag har svårt för det som är konstigt japanskt, som i till exempel No More Heroes. Kid Icarus: Uprising är också konstigt japanskt, men konstigt japanskt light, något som passar mig perfekt.

Svindel i miniformat

Något av det snyggste jag sett hittills i år har jag faktiskt sett på de två små 3DS-skärmarna.

Något av det snyggste jag sett hittills i år har jag faktiskt sett på de två små 3DS-skärmarna. Det är otroliga landskap som i en rasande fart målas upp under, ovanför och runt omkring Pit under luftstriderna. Lägg därtill in horder med fiender och skott som skjuts från alla håll och kanter och allsköns effekter så är det lätt att få svindel, något jag trodde var omöjligt att få på en skärm mindre än min handflata. Varenda liten rad dialog i spelet är mästerligt inläst av bra röstskådisar som gör att de ofta oerhört ostiga konversationerna och kommentarerna blir till små leenden på mina läppar och ett och annat skratt.

Kid Icarus: Uprising har förmodligen det bästa återspelarvärdet jag sett på mycket länge. Det finns en näst intill oändlig lista över vapen med olika förmågor, och dessa går att slå samman till andra vapen med andra förmågor. Det finns även en hel arsenal av krafter lille Pit kan tillskansa sig, och en hel drös med andra goa grejer att låsa upp, ungefär som i Super Smash Bros. Brawl. Att bli belönad med ett nytt vapen för att ha skjutit ner 200 fiender är bra mycket mer tillfredsställande än att få någon sketen trophy eller ett tiotal gamerscore. Något jag verkligen gillar är den steglösa svårighetsgraden. Den går från 0-10 och du kan med ett reglage välja allt mellan 2,3 och 9,7. För att köra svårare måste du offra en del av dina hjärtan, spelets valuta, men belöningen om du klarar banan blir också mycket större i form av bättre vapen, krafter och mer hjärtan. Way to vilja få mig att spela igen och igen och igen!’

En stor jävla elefant

Men vi har ännu inte talat om elefanten i rummet. Den är jäkligt stor, men ganska snäll när man väl lärt känna den. Det är naturligtvis kontrollen jag snackar om. Hålla 3DSen i ena handen, styra Pit med analoga spaken, skjuta med axelknapparna och samtidigt sikta med stylusen på pekskärmen är minsann ingen lätt match. Det plastiga lilla stället som spelet bundlas med är dock till stor hjälp, men vad fan hjälper det när man är vänsterhänt och har stora problem med att använda stylusen i höger hand? Circle pad pro to the rescue! 3DS plastställ nummer ett verkar vara enda räddningen för oss southpaws, men den gör det också oerhört mycket skönare och lättare att spela än med “vanilla-3DS”. I sina sämsta stunder tycker jag riktigt illa om kontrollen och önskade att jag kunde spelat det med en Wii remote på tvn, men det går att vänja sig, och då funkar det riktigt bra.

Summa summarum är Kid Icarus: Uprising inte alls vad jag väntade mig. Den första timmen tänkte jag “Vad fan är det här?!” och trodde att man skämtade med mig med metadialogerna och de ostiga karaktärerna. Men när jag fattade vad spelet handlade om lärde jag mig också att älska det. Och otaliga gånger har jag suttit och tyst viskat “Wow!” för mig själv under de mest hisnande av Pits flygresor.