Buffalo-skor och Adidasbrallor var high fashion. Free like a flying demon och Killing me softly spelades på radion och Millencolin släppte Life on a Plate. Vi gick och såg Independence day och Scream på bio. Vi citerade Nile City och glodde på Detta har hänt på tv. I tv-spelsvärlden var ingenting coolare än att köra glassbil och skjuta missiler i Twisted Metal. Var sak har sin tid. Är bilskjutarspel fortfarande lika coolt i dag som på högstadiets glada dagar?
Jag vet inte varför namnet David Jaffe har fastnat i mitt undermedvetna. Egentligen har har inte regisserat något intressant förutom det första God of War och möjligvis Twisted Metal. Serien verkar ha ett ganska troget följe, och herr Jaffe något av en kultstatus bland dessa. Vad det än är med den där mannen får man ge honom cred för modet att återuppliva bilskjutargenren.
I grund och botten är Twisted Metal oerhört simpelt. Du har en bil. Den är utrustad med vapen. Du ska skjuta sönder andra bilar utrustade med vapen. Ibland ska du köra snabbare än dem. Punkt. Men i ärlighetens namn har Eat Sleep Play lyckats ganska bra med att variera konceptet så att det inte känns som man gör samma sak. I början. Den första kampanjen, med seriens mest ikoniska karaktär, Sweet Tooth, i huvudrollen, börjar bra med en rad olika uppdrag som alla känns varierade. När jag sedan kommer till Mr. Grimms och till slut Dollfaces kampanjer visar det sig dock att upplägget är likadant, bara lite svårare. Det enda som skiljer är bosstriderna, som faktiskt känns varierade i både upplägg och utförande.
Duger – varken mer eller mindre
Twisted Metal är verkligen inget mästerverk vare sig när det gäller grafik eller ljud. Det duger, helt enkelt. Som sig bör är det Rob Zombie och annan hårdrock som finns att lyssna till när man puttrar runt i sin snudd på kärnvapenbestyckade bil. Men det mesta jag hör är saker som exploderar och röster som i tid och otid berättar för mig att jag har lite hälsa kvar eller hur många fiender jag har kvar att förstöra.
Nja, inte ens jag som ser mig själv som rätt luttrad kan låta bli åt att få en obehaglig känsla i magen av det.
Spel med onda protagonister har vi sett en hel del av, och visst är det skönt att bryta mönstret. Men även onda “hjältar”, som i Overlord eller Dungeon Keeper gör sig bäst när de har en komisk touch. Komiken är något Twisted Metal helt har missat. Här är det verkligen nattsvart. I den första kampanjen får vi följa Sweet Tooth som en vacker dag fick ett psykbryt och mördade hela sin familj med en machete. Han ställer upp i Twisted Metal-tävlingen för att få en chans att hitta den enda han inte lyckades döda, sin dotter, för att låta henne få smaka rostigt stål. Och den här snubben är det alltså tänkt att jag ska sympatisera med och vilja klara spelet med? Nja, inte ens jag som ser mig själv som rätt luttrad kan låta bli åt att få en obehaglig känsla i magen av det.
Fast i en svunnen tid
Medioker presentation, repetetivt gameplay och makabra karaktärer till trots är Twisted Metal inte ett dåligt spel. Det är faktiskt ganska kul att köra runt och skjuta sönder bilar för att sedan göra processen kort med förarna som springer runt, brinnandes, och skriker. Med möjligheten att ge sina vänner samma behandling både online och i det gamla hederliga split-screenläget har spelet potential att ge dig många timmars sadistiskt skrattande.
Mitt enda egentliga problem med Jaffes reboot av serien är att det är rätt spel, i fel tid. Jag får en känsla av att det inte är lika coolt med bilskjutare nu som det var i mitten av 90-talet. Någon återuppståndelse för genren får vi nog inte i och med Twisted Metal, men för nostalgiivraren, eller för den som inte spelade när första spelet kom finns här säkert en hel del intressant att hämta.
