Tre eller fler vänner, en lördagskväll och ett stort antal öl. Det är för mig det enda sättet att spela Mario Party. Även om målgruppen kanske är något yngre och rumsrenare har jag och mina vänner haft oerhört skoj med serien genom åren. Det förra Mario Party-spelet var ett riktigt bottennapp och på tog för långsamt. Har Nd Cube ryckt upp sig, eller har de kört fast i gamla hjulspår?
Innan jag flyttade från Falkenberg tillbringades mången förfest hemma på Kraid-Henkes pojkrum spelandes just Mario Party
Medan andra följer serier som Battlefield, Call of Duty eller Gears of War slaviskt har jag spelat varenda del i Mario Party-serien sedan det fjärde spelet till Gamecube. Innan jag flyttade från Falkenberg tillbringades mången förfest hemma på Kraid-Henkes pojkrum spelandes just Mario Party. På den tiden vill jag minnas att det inte spenderades speciellt mycket tid på själva spelbrädet, utan att man ständigt mätte sina förmågor i de till synes oändligt många minispelen.
Renodlade brädspel kanske inte gör sig jättebra på konsol, utan då vill man hellre sitta runt ett bord med faktiska fingerborgar och höga hattar i händerna. Men lägg till minispel där frenetiskt knapptryckande och vansinnigt kontrollviftande leder till seger och du får Mario Party.
Visst Mario Party 9 är både snyggare och låter bättre än sina föregångare. Men vad gör det i ett spel som enbart handlar om att slå sina polare på fingrarna genom att vara snabbast på A-knappen eller vifta med kontrollen som en tok mest av alla? Men det finns ändå något här som är bättre än alla de föregående spelen, nämligen spelplanerna. De har aldrig varit så varierade. Tidigare har planerna oftast varit väldigt lika varandra fast med olika teman. I seriens nionde del har de alla mycket större variation, och man får tänka på olika sätt på olika bräden. Ett riktigt bra inslag är boss-minispelen som man tvingas klara två gånger per bräde där alla måste jobba tillsammans för att sänka en av Mario-seriens ikoniska bossar på påhittiga sätt.
För mycket dödtid
Men att brädena är bra är ingen ursäkt för att låta spelaren spendera större delen av sin tid på dem. Jag saknar de äldre spelen där varje runda avslutades med ett “alla mot alla”-minispel. I Mario Party 9 får jag känslan av att vänta och vänta och vänta på nästa minispel, som tar slut alldeles för fort. Då är ändå den senaste delen i serien ljusår bättre än bottennappet Mario Party 8, som var ungefär lika fartfyllt som en film om färg som torkar i slow motion.
Alltså, Mario Party tar ett steg i rätt riktning och kan borga för både skratt och sura miner när man får chansen att förnedra sina polare. Men än så länge är serien inte tillbaka där den var, och det tar inte många spelomgångar innan folket på förfesten hellre spelar Worms än en seg runda Mario Party till.
