För lite mer än en vecka sedan damp det här spelet ner genom brevinkastet. Klyschiga asiatiska actionspel med överdimensionerade vapen och knapptryckarhets är generellt inte min sorts spel. Om det är något i dygdväg jag saknar så är det tålamod. Lägg ihop det med en otroligt låg stresströskel och du har precis raka motsatsen till vad det här spelets målgrupp kan tänkas vara. Gissa om jag var förvånad när jag längst med vägen faktiskt började att tycka om spelet.
Spelets protagonist är Ayumi, en av de skickligaste medlemmarna av skattjägargillet, som på något sätt lyckats ta sig till det legendariska Dragonland. Där blir hon strandsatt och även om landet är fyllt av fantastiska skatter och pråliga ruiner så är det också en otroligt farofylld plats. Det är alltså inte riktigt läge att bosätta sig där. Ayumis mål är nu att ta sig hem, men inte innan hon nått Dragonlands mest mytomspunna plats: The Dragon Temple. Men det är inte storyn som gjorde mig nyfiken på Blades of Time.
Ett steg bakåt, två steg framåt.
Det som väckte mitt intresse var något jag som hastigast såg i en trailer för spelet. En av flera fiffiga förmågor man har att nyttja i sin kamp mot Dragonlands faror är det speciellt en som jag verkligen förälskade mig i: Time Rewind. Jag har försökt komma på något annat spel jag har spelat som har en liknande förmåga men jag kan inte komma på ett enda. Med denna unika förmåga spolar man tillbaks tiden och medan ditt förgångna jag upprepar det du gjorde innan du spolade tillbaks tiden kan du fritt göra annat.
Med hjälp av Time Rewind blir många strider som annars skulle varit i princip omöjliga mer som pussel än som ändlöst knappmanglande. Ett stort plus i kanten för ett tålamodslöst stressmonster som mig.
Det här är otroligt behändigt när du till exempel hittar två knappar som måste tryckas på samtidigt eller om du möter en ohyggligt hård fiende som kräver attacker från fler än ett håll samtidigt. I teorin kan du spola tillbaks tiden hur många gånger som helst i följd och på så vis skapa väldigt många “kloner”av dig själv att slåss med. I praktiken är det dock reglerat av en mätare som fylls på med tiden och det är inte alltid man har tillgång till den här förmågan.
Med hjälp av Time Rewind blir många strider som annars skulle varit i princip omöjliga mer som pussel än som ändlöst knappmanglande. Ett stort plus i kanten för ett tålamodslöst stressmonster som mig.Med hjälp av Time Rewind blir många strider som annars skulle varit i princip omöjliga mer som pussel än som ändlöst knappmanglande. Ett stort plus i kanten för ett tålamodslöst stressmonster som mig.
Ett spel för stresståliga
Men det tog tid innan jag kunde börja njuta av förmågan. Mina första timmar i spelet kastade jag handkontroller omkring mig och väste argt om mitt sällskap hade mage att försöka hjälpa mig med uppmuntrande tips.Jag var stundtals så arg och stressad att jag skakade av adrenalinet. Som tur är gick det över i takt med att jag lärde mig att utnyttja Ayumis förmågor bättre, i synnerhet Time Rewind.
Men om jag nu ska försöka att skriva om något annat än Time Rewind, vad har jag att säga om spelet då? Grafiken kan jag ju alltid nämna, den både existerade och var snygg. Dragonlands är fyllt av vackra miljöer med många detaljer. Däremot är jag en aning skeptisk till Ayumis minimala outfit. Är de där klackarna verkligen det bästa valet för en svärdsvingande skattjägare?
En sak jag verkligen hängde upp mig på under spelets första timmar och som kom att hemsöka mig hela vägen var att Ayumi pratar. Konstant. Nog för att hon har en behaglig röst och jag har alltid varit svag för en brittisk brytning men det blev uttjatat ganska snabbt. När dessutom merparten av all dialog (och monolog) framförs utan något direkt engagemang så slutar man lyssna ganska så fort.
Hur som helst så är Blades of Time i slutändan ganska roligt, även för mig som normalt sett inte spelar den här sortens hack ‘n slash-äventyr. För den som njuter av att plåga sig själv med ändlösa boss-strider och gillar stora eggvapen kommer det garanterat att bjuda på underhållning.
