Det känns som att jag sparkar på ett ämne som redan ligger ned, men eftersom jag bara måste ventilera får det gott ta sig fler dropkicks i bakhuvudet!
Hursomhaver: er tillgivne skribent befann sig på en restaurang i byn Frankfurt där han bor. Han hamnade i samtal med en dam i sällskapet som han inte kände sedan tidigare. Denna damsell var en vän till en vän och istället för att hamna bredvid sina kompisar vid det långa bordet fick hon sitta och lida bredvid Kraids alldeles egen surgubbe.
“Är du inte lite för gammal för det?”
När hon frågade om hans yrke, svarade han att han bedriver lite småskum verksamhet vid Nintendos Europakontor. Hon hånlog lite lätt och frågade:
“Men du håller väl inte på med tv-spel och sådär va?”
Er käre författare svarade att det gjorde han visst, varför skulle han annars jobba på Nintendo?
“Är du inte lite för gammal för det?”
Det är inte första gången jag fått den frågan. Vilken annan utbredd kulturform ifrågasätts på detta sätt? Hur ofta får filmentusiaster frågan “Är du inte lite för gammal för de där löjliga flimmerbilderna?”? Hur många bokslukare har fått sin mognad ifrågasatt?
Samma sak som att tro att all musik är Justin Bieber och att all litteratur är Twilight
Hur många gånger vi än tror att spel har blivit en accepterad konstform och kulturbärare, så finns det ändå en hel del människor därute som ser det som en verklighetsflykt för barn. Troligen beror det på att spel slog igenom som ett tidsfördriv för barn och tonåringar och för att det många gånger marknadsförs som just det. Men, handen på hjärtat, är det inte samma sak som att tro att all musik är Justin Bieber och att all litteratur är Twilight?
Spel är precis som alla andra former av kulturella uttryck – det finns något för varje smak och alla åldrar. I takt med att tiden fått mig att mogna har den gjort samma sak med min spelsmak. Jag spelar inte samma spel som när jag var yngre och genom åren har jag bytt favoritgenre ett antal gånger. Det vill säga: precis som med allt annat i mitt liv. Precis som för alla andra, oavsett intressen.
Men visst, det är omätligt mer accepterat att spela spel som vuxen idag än det var för 10 år sedan. Om ytterligare 10 år kommer vi som spelare fortfarande att få vår mognad ifrågasatt. Kanske inte lika ofta som idag. Jag är övertygad om att spelandet inom min livstid kommer att vara precis lika accepterat som film, litteratur och musik, men, resan dit är, och kommer troligen att förbli, bitvis frustrerande.
André
Spot on. spot. fucking. on.
Robert
Ibland funderar man på att föreläsa kring det här ämnet, eller helt enkelt skriva insändare. I slutänden inser man att det är en mogningsfråga där samhället ännu inte är tillräckligt mötet för att kunna acceptera spel som kulturform och att även vuxna kan ägna sig åt det. Nej, ska man försöka ändra människors syn på det hela så handlar det om att framstående sammhällsprofiler talar varmt å våra vägnar. För oss dödliga så är diskussion det viktigaste försvaret. I en saklig diskussion så kan man få fram mer, utan att människor låter bli att läsa. Att träffa någon gör att det blir mer verkligt att man kan vara en mogen människa, men som ändå spelar. :)
Robert bloggade nyligen – Till Barnens Försvar