Grinda, nöta, levla. Kalla det vad du vill. Den där processen i spel där man upprepar samma moment om och om och om igen bara för att bli lite, lite bättre och kanske klara av den där svåra bossen eller skrapa ihop till det där feta föremålet. För många är processen inte bara tidsödande, utan även själsdödande. Men jag, jag gillar den. Du kan kalla mig Grinderman.
Mycket koncentrerad Final Fantasy XIII-2-grinding.
Egentligen har jag grindat så länge jag har spelat, men mest påtagligt blev det nog när jag spelade Final Fantasy VI första gången. Efter att ha dött ett gäng gånger på bossar tvingades jag gå tillbaka och samla erfarenhetspoäng för att knäcka dem. Det var då jag upptäckte att man ju faktiskt kunde gå upp massvis med levlar och så att säga tokäga ihjäl bossen. Vilken känsla! Det finns inte mycket jag älskar så mycket i spel som att vara riktigt kraftfull.
Men att vara kraftfull får absolut inte uppnås genom fusk. Det förtar hela upplevelsen. Jag vill kunna känna att jag verkligen har fått lön för mödan när jag sprungit runt i cirklar och letat fiender i flera timmar. Blod, svett och tårar, det är vad som bygger en riktigt övermäktig rollspelskaraktär! Resultatet att kunna förpassa feta bossar till de sälla jaktmarkena är inte nödvändigtvis den bästa känslan. Jag uppskattar också själva grindandet på vägen dit, och njuter i stora drag när varje liten strid drar in erfarenhetspoäng och blir lite blöt i brallan varje gång jag läser texten “Level up!”.
När andra letar guilds och raidar feta bossar kan jag ödsla timmar på att plocka rätt blommor för att kunna göra de fetaste dryckerna.
Det är dock inte bara i Final Fantasy och liknande japanska rollspel jag gillar att grinda. Allt ställdes på sin spets när jag började spela World of Warcraft lagom till releasen. När andra letar guilds och raidar feta bossar kan jag ödsla timmar på att plocka rätt blommor för att kunna göra de fetaste dryckerna eller slår ihjäl lätta fiender för att kunna döda de där elite-monstren utan att ens börja svettas.
I dag spelar jag inte MMORPG, och det är en jäkla tur, för frågan är hur mycket vettigt jag skulle få gjort om jag fortsatt. Det finns även andra nackdelar med att älska grinding och att vara bäst. Jag kan inte tycka att jag har klarat till spel som Skyrim eller Dark Souls bara för att jag knäppt sista bossen på nosen och skrattat i ansiktet på honom. Nej, klar är jag först efter att jag hittat det absolut fetaste vapnet och gärna levlat alla färdigheter till maxnivå, även sådan jag aldrig använder. Många gånger måste jag till och med börja om efter att jag har spelat en stund för att jag misstänker att jag inte har den optimala builden på min karaktär. Då är det bara att googla till sig den mest effektiva builden och börja om på nytt, för på något annat sätt kan vi ju inte ha det!
Vad tycker du? Grinding, helt underbart eller ett onödigt ont? Lider du som jag av att känna dig tvungen att hitta optimala builds och levla på absolut bäst sätt?
SpeLinnea
Jag hade gillat att grinda om det inte vore så repetetivt. Jag gillar generellt att göra mina karaktärer starkare, men när det innebär att deala med dussinfiender i timtal som inte utmanar mig något förutom mitt tålamod, så är det dötrist.
SpeLinnea bloggade nyligen – Virkade Luigi-vantar med mönster
Niklas
Jag förstår dig. Då funkar ju vissa spel bättre än andra. FFXIII-2 till exempel där man inte behöver vänta på “Level up!” innan det händer något, utan man har massa smågrejer att pyssla med hela tiden och får välja väg helt själv när man levlar och så. Det går jag igång på som fan!
Niklas bloggade nyligen – Spelsidan i City v.6
Dan banan
Är själv besatt av att grinda, men i regel finns det få spel där det numera känns värt besväret. Jag minns dem glada dagarna av Ragnarök online där jag fick grinda lustiga havsdjur i flera veckor för att få en enda pryl. Eller varför inte behöva döda 100,000+ sälar för en level? Det kittlar mitt belöningscentra i hjärnan!
Niklas
Haha, vissa grindingsystem är lite väl extrema kanske. Jag gillar dem som pyntar ut små belöningar med jämna mellanrum.
Niklas bloggade nyligen – Spelsidan i City v.6
Peter Ahonen
Det var både meditativt, belönande och för en “good cause” man satte igång nått mp3-arkiv med trance-sets och matade ihjäl mobs i World of Warcraft, back in the day. Spelet har ju blivit mycket mer strömlinjeformat och tagit kål på all anledning att grinda för levels och pengar. Men jag gillade det skarpt under vanilla-tiden. Öknen i Shimmering Flats, basilisk-hålan precis vid zongränsen till Tanaris. 3-4 levels och några hundra guld på grå loot. Tider det.
Peter Ahonen bloggade nyligen – Ett stapplande steg framåt
Niklas
Oh yeah, gamla goda WoW var så jäkla schysst att grinda i! Just Shimmering Flats grindade jag så in i helvete. Om jag inte minns helt fel var det precis innan man blev lvl 40 och kunde köpa mount och behövde sinnessjukt mycket pengar?
Niklas bloggade nyligen – Spelsidan i City v.6
Peter Ahonen
Just så, och basiliskerna droppade saker som sålde för ibland 80 silver a piece, så man var all set för sitt mount efter 5-6 timmar matande. :)
Peter Ahonen bloggade nyligen – Spelsidan i City v.6
Dennis
Jag är absolut besatt av att grinda och Loota. Däremot vägrar jag kolla Google för bästa build då jag hellre bygger min egen unika karaktär utan hjälp från andra.
Niklas
Så tänker jag också varje gång jag börjar ett nytt rpg. Men efter några timmar får jag alltid känslan av att jag hade kunnat vara lite bättre om jag börjat på rätt sätt. Vet inte varför.
Niklas bloggade nyligen – Spelsidan i City v.6
Edholm
Jag har väll grindat en ganska stor del av mitt spelande, framförallt i World of Warcraft. Det blev kanske lite för mycket då man spenderade all tid man inte var i skolan till att farma pots/buff mat inför kvällens raid för att kunna se till att hela guilden var så väl förberedd som möjligt. Har dock slutat med den sortens grinding nu (för det mesta iaf).
Det blir mer achievement farm och man känner sig så sjukt glad då man får ett achievement för då känns det verkligen värt den tid man spenderat. Samma gäller då jag sitter och spelar ett spel på mitt 360. Känner mig aldrig klar med ett spel innan jag i princip har 100% achievements på spelet.
Jag tycker det är kul, men ibland så kan det absolut gå överstyr.
Micael
Får erkänna att jag delar ditt tänk, och som du börjar jag gärna om efter att ha spelat ett gäng med timmar, för att jag på något vis upplever att jag inte gjort den optimala builden för den sorts karaktär jag tänkt mig och att det är först nu efter de där 10-15 första timmarna som jag nu vet mer hur jag tänker mig fortsättningen av min build, men för att uppnå den måste jag helt börja om – och det sjuka här är nog att det gör mig inget, faktum är: Jag ser fram emot det.
Det var, och är, nog till stor del detta som fick mig att till slut lägga WoW på hyllan – det blev för mycket. Det tog aldrig slut, och detta slukade upp all min tid och allt mitt fokus och fick mig att helt tappa greppet annat. Sen slutade WoW vara ett spel, utan blev mer och mer ett heltidsjobb, för att jag tog på mig Officers-roller och annat sådant.
Tacka vet jag stunderna med lite ösig musik, melodic psytrance, och grindande helt i min egen takt, utan att jag behöver känna någon press att jag MÅSTE göra det. Nej inget sådant, utan jag grindar för att jag vill grinda och för att de stackars bossarna som timmarna innan förnedrade mig nu inte ska ha en chans när jag stormar fram som en mindre gud i enorm rustning och ett ännu större vapen av titan-formats-storlek.