Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

The Darkness är ett av få FPS som jag faktiskt tyckt om att spela på konsol. Millimeterprecision när man siktade var inte livsavgörande, och det hade en del extra som mixade upp det lite. Och det det där extra var demoniska armar, Darklings och andra demoniska egenskaper. Och framför allt Mike Patton, detta vokala geni, som rösten till the Darkness! Svenska Starbreeze hade verkligen lagt ner hjärta och själ i sin skapelse och det märktes. Graffiti på väggarna, en del på svenska, en fantastiskt fin romantisk scen, i vilken man kan se hela filmen “To kill a mockingbird”, och en massa svulstig action med sin egen tvist. Ja ett mycket bra spel på många sätt. Det märks att det inte är Starbreeze som gjort uppföljaren…

Och det märks tydligt att Digital Extremes inte har haft samma tid, pengar eller kompetens till att göra The Darkness II. För även om dom gör mycket rätt, så känns det som det fattas desto mer tyvärr. Tanken med att grafiken är cel-shading för att likna serietidningarna spelet bygger på är god, men gör att grafiken känns gammal. Ljussättning och skuggning blir lidande och ser bara konstig ut i rörelse, det är endast då jag står helt still som jag tänker “det här var rätt snyggt”. Kanske inte det bästa i ett actionspel. Ljud och musik är inte dåligt, men inget som sticker ut som jättebra heller, det gör sitt jobb inte mer. Storyn vill vara djupare än föregångaren men den är på tok för kort. Precis när saker börjar bli intressanta så tar spelet slut.

En annan röst som till och med toppar Mike Patton, är David Hoffman

Något som verkligen sticker ut är röstskådespelarna. Mike Patton har jag redan nämnt, men han är absolut rätt för rösten till The Darkness. Han kan vrida och vända på sin röst som ingen annan. Jag har svårt att tro att ljudkillarna på Digital Extremes, eller Starbreeze för den delen, behövde lägga särskilt mycket effekter på hans röst för att få den så demonisk. Problemet är att Mike Patton nog kostar en hel del att hyra in, så han har betydligt mindre att säga i The Darkness II än i föregångaren. Dock låter det ljuvligt elakt igen. En annan röst som till och med toppar Mike Patton, är David Hoffman som är bakom rösten till Johnny Powell. Intensiteten och inlevelsen i karaktären är otrolig. Att bara lyssna på när Johnny berättar om olika artefakter man kan hitta i spelet, förlängde spelet nästan en timme för mig. Många av dom andra karaktärerna har också väldigt bra röstskådepeleri och jag fann ofta mig själv stå å lyssna igenom alla deras små korta monologer när tillfälle gavs att prata med dom.

 ”execution moves” är ett snyggare sätt att säga lämlästa.

Ja och tur var väl nästan det. Det tog mig dryga sju timmar av spel tills eftertexterna började rulla. Inte ens någon episk slutboss. Jag hade precis börjat få till samspelet mellan mina demonarmar/förmågor och vapnen. Och när vi är inne på förmågorna The Darkenss ger, så känns bantningen även här. I föregångaren kunde man  krypa runt med sina demonarmar till svåra-att-nå-ställen för att slå sönder ljuskällor och fiender. Det kan man inte här. I föregångaren kunde man spetsa sina fiender med en mörk tentakel och få fram flera Darklings (små demoner som bara är elaka och djävliga) för att göra livet svårt för alla andra. I the Darkness II kan man visserligen svinga den ena armen fritt, vertikalt och horisontalt så nästan helt fritt i alla fall. Den andra kan man plocka upp saker att kasta iväg eller eventuellt skydda sig lite med. Den kan även lyfta upp fiender och råkar dom dessutom leva kan man göra “execution moves”, vilket är ett snyggare sätt att säga lämlästa.

The Darkness II är ett ok spel som lider av grafik som känns gammal och att det är rent för kort. Har man dessutom spelat föregångaren så förstärks känslan av att det fattas mer än bara speltimmar.  Digital Extremes hade säkert alla intentioner av att göra en värdig uppföljare, men tid och pengar begränsade hur mycket hjärta och själ dom hann lägga ner i spelet. Det märks att det inte är Starbreeze som gjort uppföljaren…