Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Denna text handlar inte om att gräva upp liket efter en avliden småländsk smörmagnat vid namn Rune. Er med nekrofila tendenser som blev lite uppspelta får vi väl helt enkelt be om ursäkt. Artikelserien Att gräva upp lik handlar om att vi återigen spelar igenom personliga gamla favoriter som inte allmänt anses som odödliga klassiker. De är inte nödvändigtvis de där spelen man gick och längtade efter före släpp – de är snarare de där halvobskyra spelen man fick i julklapp av sina otroligt oinsatta föräldrar och som man mer eller mindre var tvungen att spela och älska.

Precis som när man gräver upp lik vet man inte riktigt vad man kommer att hitta (vi har alla varit där… Väl?). Är det förvridet och maskätet, bara ett halvunket och bättre begagnat skelett eller är det så välmummifierat att man skulle kunna kyssa det?

DET FÖRSTA LIKET

Det första uppgrävda liket på lit de parade är Rune, ett vikingaspel från år 2000, utvecklat av Human Head Studios. Jag minns det som ett väldigt snyggt spel, som dessutom bjöd på en episk vikingasaga (har alltid varit en sucker för sådant) och ett riktigt kul multiplayerläge. Jag gillade det när det var nytt och såg fram emot att återvända. Hur bra det egentligen var, återstår att se.

Singleplayerkampanjen började lite halvt medryckande. Man presenterades lite smått för sagan om Ragnar (hade han verkligen ett sådant jävla gubbnamn?) och hans jakt på hämnd. Ondingen Conrack är allmänt dum har ihjäl halva Ragnars by och ådrar sig inte bara den sistnämndes vrede, utan också Odens. Conrack skyr inga medel och inte så långt in i äventyret får vi veta att han avser befria Loke från hans fängelse och sätta igång världens undergång – Ragnrök.

Så sent som i Half-Life 2 släpade ju en viss Dr Freeman runt på ett par hundra kilo vapen utan minsta ansträngning

Jag vågade inte tro det, men spelmekaniken i Rune är mycket duglig – stundtals nästan njutbar. Kontrollen är ganska precis och möjligheten att använda alla sina vapen som kastvapen var fortfarande lika kul som förr. Visst, jag ser det löjliga i att man kan släpa runt på nästan 20 olika yxor, svärd och påkar på en gång, men å andra sidan var ju alla spel så förr i världen. Jag menar, så sent som i Half-Life 2 släpade ju en viss Dr Freeman runt på ett par hundra kilo vapen utan minsta ansträngning.

UTMANING?

Jag minns det som rätt svårt och under den senare delen av spelet var det också det. Fram tills jag insåg att man kan komma åt nästan vilken fiende som helst oskadd genom att slå, hoppa bakåt, slå, hoppa bakåt osv. Att jag inte var smart nog att komma på det när jag körde det första gången (jag var väl rätt dum i huvudet år 2000 får vi anta, man brukar ju vara det innan man blir en gammal gubbjävel på 25 år)! Det funkar inte på de flesta bossarna, men de är ändå såpass enkla att Helen Keller hade besegrat dem utan problem. Antiklimaktiskt nog är vissa av dem så in i glödheta lätta att vanliga fiender på samma nivå är knepigare att tas med. Man kan enkelt summera det som bitvis bristande och ojämn speldesign.

Grafiken ska man väl inte orda så mycket om. Det var snyggt år 2000 och nu är det 2012. Inte mer med det. Det som slår mig är dock att Ragnar är förvillande lik självaste Dovahkiin efter att han mystiskt byter kläder en bit in i spelet. De nedåtvända hornen och den psykopatiska blicken känns igen från Bethesdas mästerverk från förra året.

Så episk är denna vikingasaga inte. I alla fall inte om jag och Norstedts förstått ‘episkt’ rätt.

Så episk är denna vikingasaga inte. I alla fall inte om jag och Norstedts förstått ‘episkt’ rätt. Den är klumpigt framförd, mycket underförstås övertydligt och inslagen av nordisk mytologi är, när de är som bäst, förvanskade. Kanske är jag, i all min pretention, lite för kräsen efter att ha läst de isländska sagorna på originalspråk, men det känns väldigt mycket som Hollywood-standard på Ragnar och hans fornnordiska kamrater. Tänk The 13th Warrior så är ni på rätt spår.

FLERSPELARLÄGET GLÄNSER ÄN

Där Rune glänser till är i multiplayer. Det är riktigt kul att spela med ett par kompisar (och tyvärr måste man fylla ut med några botar). Det är här den gamla Unreal-motorn verkligen kommer till sin rätt. Det har ett njutbart tempo och den lycka som föds när man slänger en överdimensionerad stridshammare i bakhuvudet på en av sina äldsta vänner ska inte underskattas (inte heller att denne blir sur på riktigt och loggar ut). Banorna är rätt varierade och trots 12 år på nacken håller det. Det är föga förvånande att expansionen enbart fokuserade på just denna del.

Rune var kanske inte precis som jag mindes det. Svårighetsgraden var ojämn och gick att fula sig ur, grafiken har inte åldrats med värdighet och vikingasagan liknade mest en fullgubbes tafatta försök att recitera Röde Orm ur minnet. Den största behållningen med spelet är och förblir multiplayer-delen. Visst kan den inte mäta sig med de upplevelser vi bjuds på i moderna spel, men det är onekligen mycket underhållande att spela med några kompisar när man tröttnat på Battlefield.

Än är det liv i liket!