I Saints Row 2 skapade jag en gubbe som var fet, svulstig och som såg allmänt odräglig ut. När jag startade Saint’s Row the Third så skapade jag ett vältränat muskelknippe. Tvisten här är att det i korta drag är precis så det känns när man ställer spelen mot varandra. Det ena stort och mustigt där bilringarna väller ut över byxlinningen. Det andra är en välformad och tight kropp snyggt förpackat.
Jag tänker inte gå in nämnvärt mycket på storyn i the Third. Den är bombastisk, våldsam och överdriven som sig bör i ett Saints Row spel. I kort har The Saints blivit utslängda ur Stillwater av “The Syndicate” och tar striden till sina fiender i Steelport. Man ska rekrytera folk och ta över områden i vanlig ordning. Nya aktörer kommer, gamla försvinner, twists and turns och så vidare. Storyn gör vad den ska och gör det bra.
Våld, kaos och galenskap!
Våld, kaos och galenskap i sann Saints Row anda. Och jävligt kul helt enkelt.
Det som gör att Saints Row inte är en blek Grand Theft Auto, förutom den överdrivna storyn, är alla sidouppdrag eller activities. Dessa är helt frivilliga, men ger mer pengar och respekt. Dom är utspridda över kartan och i takt med att man klarar dom så får man mer kontroll över områdena i Steelport. En del gamla favoriter är kvar, som Mayhem och Trailblazer, en del nya har tillkommit som “Professor Genki’s Super Ethical Reality Climax”. Våld, kaos och galenskap i sann Saints Row anda. Och jävligt kul helt enkelt.
Men det är här som skon klämmer lite. För i Saints Row 2 så var varje activity uppdelad i levlar, för varje level så blev det lite svårare och ibland ändrades förutsättningarna något. Det gjorde att dom höll längre och att man lärde känna olika områden lite bättre. Men i the Third så har dom tagit bort levlarna, klarar du den så är den gjord. Visst du kan göra den igen, men du får inte det där lilla extra och den lilla extra respekten. Istället har Volition spridit ut svårighetsgraderna runt om på kartan. Så i grunden har dom kapat av ett gäng timmar speltid med att göra same->slightly diffrent till same->same. Man tappar helt initiativet att stanna kvar och köra mer på samma activity vilket är tråkigt då jag uppskattade det i Saints Row 2. På samma sätt har Volition tagit bort mycket av nöjet med att pimpa sina cribs. Det är bara några få som går att uppgradera och då går det bara att köpa färdiga paket som bara gör skillnad på utsidan och som ger dig lite respect/penga boost, och som inte gör någon skillnad inomhus. Tråkigt, tråkigt Volition…
Och när vi ändå är lite gnälliga så kan vi snacka lite om fordonen i the Third. Framför allt bilarna. Det finns massa olika modeller och storlekar, men i grund och botten är det tre typer: Snabb som fan, långsam och långsam och svårstyrd. Även om man skulle kunna tro att det finns mellannivåer när man tjuvar olika bilar så är det bara dessa tre typer som finns. I GTA4 så märkte man markant skillnad mellan de flesta modeller, men tyvärr är det inte så i the Third. Allt eller inget funkar väldigt bra i många andra delar av spelet, men med bilarna känns det bara klumpigt. Lägg då till att bilarna i snabb som fan kategorin kör så snabbt att min PS3:a inte hinner ladda in världen tillräckligt snabbt, utan helt plötsligt fryser skärmen och en sekund senare sitter jag klistrad i en vägg eller en polisbil…
Music Maestro!
…om man vill bara vill höra den där sköna Opeth låten om och om igen i en timme eller två.
Grafiskt är det snyggt för vad det är. Jag får inte GTA4 gåshud när kör runt i Steelport, även om det är en del likheter mellan Steelport och Liberty City, men staden känns välplanerad och snyggt utförd. Men om Saints Row inte slår GTA4 på fingrarna grafiskt så gör det det när det gäller musiken. Musiken gör att man bara vill köra runt på gatorna med stereon på högsta volym och allting annat nertonat. Även om jag har en förkärlek till Metal kanalen i spelet, så njöt jag även av dom andra radiokanalerna. Här är även en sak som Volition gjort bättre sen förra spelet: Man behöver inte åka runt och leta upp alla låtar, eller köpa, för att lägga in dom på sitt mixtape. Man kan direkt göra sina egna playlists vilket är skönt om man vill bara vill höra den där sköna Opeth låten om och om igen i en timme eller två.
Pleasure; no guilt…
Allt gnäll till trotts så har Volition behållt kärnan av galenskap som gör Saints Row så roligt. Att springa runt naken och streaka och skrämma gamla damer svingandes en 1,5 meter lång lila dildo är oförskämt kul. Jag hör och läser hur andra kallar Saints Row sitt “Guilty Pleasure” spel, men för mig är det bara barnsligt kul “pleasure” spel. Jag skäms inte ens när min sambo kommer in och säger “Spelar du det där hemska spelet igen?!” Jag byter spel och väntar tills hon gör något annat eller tills hon har gått och lagt sig. Då sitter jag och gör kaos och galenskaper med min lila dildo i högsta hugg och skrattar nästan hela vägen.
