Har du någonsin undrat vad som försiggick i resten av Midgård när Frodo och hans vänner var och kastade någon ring i någon vulkan? Inte jag heller, men i Lord of the Rings – War in the North får vi veta ändå. Ett hack ‘n’ slash rpg för tre personer som dessutom har 18 års gräns låter som en given succé. Men funkar det, eller har varumärket Sagan om Ringen spelat ut sin roll?
Jag är oftast rejält skeptisk så fort det ska göras spel som på något litet sätt är knutet till film. Det blir allt som oftast bara pannkaka av det hela även om spel som Batman: Arkham City och Spiderman: Shattered Dimensions är bevis på att det finns bra licensspel också. Dock var jag jäkligt pepp inför Lord of the Rings – War in the North. Jag skulle slippa den sedvanliga Sagan om Ringen-storyn och få ett helt nytt äventyr uppe i norr, som utspelar sig parallellt med händelserna i böckerna och filmerna. Dessutom skulle jag kunna spela ett hack ‘n’ slash rpg i co-op med vad som verkade vara coola karaktärer.
När spelet startar får jag välja mellan dvärgen Farin, människan Eradan och alven Andriel. Det krävs inget geni för att lista ut vem som är krigare, vem som är bågskytt och vem som är magiker. Visst är det en ganska stor variation på de tre, men oj så tråkiga de är. De tillför inte historien någonting. Tack och lov dyker massor av mer och mindre kända karaktärer från Midgård upp och livar upp det hela lite granna. Jätteörnarna spelar en välkommen stor roll och en av mina favoriter, Radagast den brune dyker upp. Alltid välkommet!
Att göra goblinerna odöda på en bana gör dem inte till en helt ny fiende!
War in the North är snyggt så det förslår, och är du ett fan av estetiken i Peter Jacksons filmer kommer du inte bli besviken. Orcher, gobliner och troll ser ut och beter sig precis som det ska. På tal om orcher, gobliner och troll så är det i princip det enda du kommer att få begrava yxan i under spelets första hälft. Det är någonstans här jag börjar ana oråd. Var är variationen i fiender? Att göra goblinerna odöda på en bana gör dem inte till en helt ny fiende! Även musiken låter precis som man kan förvänta sig när det är Sagan om Ringen, men att ljudeffekter är fördröjda eller inte spelas upp alls är inte okej i ett spel från 2011.
Att det har lagts energi på att skapa en helt ny berättelse om vad som hände uppe i norr under tiden som brödraskapet var på väg ner mot Mordor är riktigt kul och det är en ganska underhållande resa. Jag känner dock hela tiden att jag spelar i b-laget. Alla jag träffar snackar om att det är jättebra att jag är här uppe och slaktar fler orcher än någon annan, men jag får också alltid veta att det är Frodo och grabbarna som utför det riktiga jobbet.
Jag känner dock hela tiden att jag spelar i b-laget.
War in the North är ett spel som bör spelas med två vänner. Själv blir de repetitiva striderna mot identiska fiender ganska tråkigt i längden, och skill-systemet är inte tillräckligt djupt för att göra det roligt att längta till nästa level. De tre karaktärerna kan hitta olika hemliga loot-gömmor med hjälp av sina specifika rasförmågor, så spelar du själv kan du bara hitta ungefär en tredjedel av alla hemligheter och måste spela om banan med en annan karaktär för att kunna hitta dem alla. Kort och gott är spelet tänkt att spelas tre personer samtidigt.
Kort och gott är Lord of the Rings – War in the North ett action rpg som hade all potential i världen att kunna bli något riktigt bra. I stället blev det ett alldeles för repetitivt äventyr med alldeles för långa banor och alldeles för tråkigt level-system. Därmed inte sagt att det inte har någon behållning alls. Ibland är det riktigt tillfredsställande att fälla ett gigantiskt troll med en yxa i ryggen, och de välkända karaktärerna lyfter spelet tillsammans med den snygga grafiken och fina miljöerna.
