Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Jag har spelat igenom fler spel än jag minns, men jag har påbörjat desto fler. Jag har spelat en hel del skitspel som jag bara inte kunnat tvinga mig själv till att spela igenom. Men det är inte bara skräp som blir liggande oavslutat, bland det otal titlar jag aldrig avslutat finns en hel del bra spel, vissa klassiker och till och med en handfull enastående mästerverk.

Chrono Trigger har jag påbörjat en sisådär 5-10 gånger. Varje gång spelet målats upp som en rom på min dator eller surrat gemytligt i mitt SNES, har jag suttit och myst med ett brett leende åt den undersköna grafiken, den otroliga musiken och den gripande handlingen. Det är en fröjd rakt igenom att spela. Men har jag klarat det? Nej.

3D Dot Game Heroes fick mig att tappa hakan när det först penetrerade mitt PS3. Det är ett spel som inget annat och så charmigt att jag måste svepa en whiskey, lägga in en överdriven stor prilla och dra några plumpa skämt om kvinnor för att rädda min manlighet. Detta Lego-Zelda är unikt, samtidigt som det är en total rip-off – men det gör det med stil och tar aldrig sig själv på för stort allvar. Jag har ca 40 timmars speltid, men inte fan har jag klarat det.

Morrowind har i perioder gjort att jag murat in mig framför datorn och bara njutit. Jag har spelat det med nästan alla klasser och raser i allsköns kombinationer, jag har vandrat från nord till syd genom Vvardenfell och bara insupit atmosfären och jag har lagt timmar på att maxa mina skills. Ändå har jag knappt påbörjat main questen. Jag kommer nog aldrig att göra det heller.

Det är lätt att saker kommer emellan när man är som mest inne i ett spel. Det där som i folkmun kallas livet brukar vara den största käppen i hjulet. Arbete, kompisar, flickvänner, resor, gammal hederlig apati m m har mer än en gång fått mig att lägga ett spel åt sidan, alltid med samma ursäktande tanke “så fort jag får tid ska jag fanimig spela skiten ur det här spelet!”. Och det slår aldrig fel: det blir liggande. Och jag hatar mig själv för det.

Fast, det är kanske inte bara det att jag av olika anledningar inte alltid har tid. Vissa spel är bara så bra att man aldrig vill att de ska ta slut.

Med spel som Chrono Trigger är det ren rädsla; om slutet inte lever upp till mina förväntningar kommer det att vara förstört för evigt.

Med spel som Chrono Trigger är det ren rädsla; om slutet inte lever upp till mina förväntningar kommer det att vara förstört för evigt Om jag häpnat mig igenom det år efter år, hur är det möjligt att den underbara sagan ska kunna sluta annat än i besvikelse? Den retromantiska charmknutten 3D Dot Game Heroes är bara för mysig och en för skamlös Zelda-rip-off för att jag någonsin ska klara det, lägga åt sidan och låta det försvinna ur mitt liv. Morrowind kommer jag aldrig att bli klar med. Det finns för mycket kvar och att ta sig igenom main questen skulle ju innebära att det faktiskt tog slut, med den inneboende risken att kanske aldrig skulle återvända.

Vissa spel är kanske för bra för att någonsin bli ett avslutat kapitel i ens gamingliv. Den där saknaden man kan känna efter en synnerligen bra bok eller ett mästerligt spel kanske skulle bli för stor med dessa spel. I en värld i ständig förändring vill man kanske ha något stabilt att återvända till gång på gång. Det gäller nog speciellt mig som ständigt kringflyttande utlandssvensk.

När jag för tionde gången av misstag skickas bakåt i tiden av Lucca, är äventyret fortfarande lockande. Jag vet ju inte var det slutar. Det kommer jag aldrig heller att göra.