Jag hade inga höga förväntningar på Tintin: The Movie: The game. Alls. Jag hade egentligen inte många tankar alls på Tintin, förutom att jag var sugen på filmen. Licensspel brukar jag per automatik filtrera ut ur mitt medvetande. Ni kan ju föreställa er min brinnande iver när det var just Tintin som trillade ner i brevlådan, istället för hett efterlängtade Batman: Arkham City.
Jag kom snabbt över att jag inte fick Batman. Eller, ja, inte riktigt. Ni vet, det är ju ändå Batman. Men några banor in i Tintin var Tintin allt jag hade i tankarna. Spelet startade halvsegt, och när det visade sig att det huvudsakligen handlade om 2D-plattformande sjönk mitt mod. Ytterligare. Men det tog inte lång tid innan Tintin gav svar på tal, och visade upp sina många kvalitéer.
Tintin: The Secret of the Unicorn innehåller två huvudsakliga spellägen (tre, om man räknar Kinectläget som jag tyvärr inte kunnat prova): huvudstoryn som lite förenklat följer händelserna i filmen, och ett extraläge som utspelar sig i Haddocks drömmar. Båda bygger som sagt på 2D-plattformande, men framförallt huvudstoryn innehåller också segment i 3D, i flygplan, på mopeder, eller till fots som antingen Tintin eller Milou. Inget av dessa segment är klockrena, men de funkar bra som trevliga avbräck från allt plattformshoppande.
Storydelen är, förutom just storyberättandet, som är ungefär som berättandet oftast är i licensspel, trevlig. Mysig. Charmig, kanske mer än något annat. Bandesignen är okej, men ganska ospännande och svårighetsgraden på tok för låg, antagligen för att passa en yngre publik. För det märks att det är ett barnvänligt spel vi har att göra med. Pistolen Tintin använde i en trailer för spelet har bytts ut mot en slangbella och när fienderna blir knockade trillar de bara ihop på marken med stjärnor runt huvudet. Charmigt, som sagt. Så in i bomben.
Storydelen är bra, men det är i Haddocks drömepisod som spelet verkligen lyfter.
Storydelen är bra, men det är i Haddocks drömepisod som spelet verkligen lyfter. Här spelar man som Tintin och Haddock (och såklart Milou, från och till), och med tiden låser man upp operasångerskan Bianca Castafiore, en av Dupont/Dupond-arna och Haddocks förfader Sir Francis Haddock. Alla har olika förmågor, och för att hitta allt måste alla hjälpas åt. Man får även chansen att spela med en kompis, vilket alltid är roligt, men det är ingen sensation. Perfekt för en yngre spelare som vill ha lite hjälp, dock.
I drömepisoden har ännu mer fokus har lagts på plattformshoppande, och de som designar banorna har börjat bli varma i kläderna. Mot slutet finner jag mig själv fnissandes åt lekfullheten och det rejäla kliver uppåt i svårighetsgrad är helt och hållet till spelets fördel. Det blir inte precis skitsvårt, och det hade gärna ha fått vara ännu lite svårare, men det räcker gott och väl.
Tintin är inte perfekt och lite väl tunt känns det för att vara ett fullpris-spel, men i slutändan har jag haft väldigt roligt. Jag har stört mig på Tintin och co:s oavbrutna ingame-snackande och hur brutalfula mellansekvenserna är, men det har snabbt gått över.
Betyget blir en svag fyra för de lite yngre spelarna, och en stark trea för alla andra.
