Det är mycket med Zelda just nu. Ocarina of Time släpptes i nyversion till 3DS tidigare i år, i november släpps The Skyward Sword och allas vår jättefarbror Henrik Häägg har retrospelat de två första delarna i serien. Och ja, Zelda-spelen är onekligen en av de mest älskade och klassiska spelserierna någonsin. Trots att 2011 bjuder på två episka äventyr med Link i huvudrollen, är jag sjukt ohajpad.
Varför?
Spelen har ju varit i det närmaste identiska sedan A Link to the Past.
Missförstå mig inte helt nu. Jag älskar Zelda-serien och har haft riktigt kul med alla spel i serien, men den förut så ljuva smaken av det undersköna Hyrule, storslagna äventyr och mörka tempel har börjat ge mig en allt bittrare eftersmak. Den blev som starkast när eftertexterna började rulla efter att jag just haft ihjäl Ganon i The Twilight Princess.
“Har jag inte spelat det här förut?” var min enda tanke. Inte “Fa-an, ett halvt decennium kvar till nästa äventyr med Link!” eller “Måste spelas om på stubben!”, utan just “Har jag inte spelat det här förut?”.
Och jo, tillåter man sig vara cynisk har jag ju det. Det är samma tempel varje gång, samma prinsessa som ska räddas, samma Ganon som måste dödas, samma föremål varje gång.
Även om jag har seglat över ett vattendränkt Hyrule, ridit över dess gröna ängar, löpt fram i vargskepnad eller sidoscrollat fram till Ganon, har det varit i princip samma historia som berättats lika lättsinnigt år efter år.
Det börjar bli lite väl mycket träsmak.
Vissa saker i serien börjar kännas som att de inte är med för att de behövs, utan för att de ska. Ta Ganon i Twilight Princess som exempel; han omnämns knappt i spelet och som spelare har man ingen relation till honom, men efter striden mot Zant, spelets uppenbare antagonist, får man veta att det minsann är Ganon som är ens überärkefiende, varvid en av spelhistoriens största antiklimax tar sin början. Behöver jag ens påpeka hur mycket det påminner om Agahnim och A Link to the Past?
Min favoritdel i serien är Majora’s Mask. Jag föredrar det, av den enkla anledningen att det är det enda Zelda-spelet med lite mer djup än övriga delar.
Allt är inte lika svart och vitt i Termina som i Hyrule. Döden är ständigt närvarande och mörkret alltid mer påtagligt på Terminas soliga ängar än i Twilight Realms svartaste vrå.
Tyvärr blev det inte den nytändning serien behövde, utan bara en kort sidohistoria i skuggan av den ytliga huvudfåran.
Det känns som att Zelda-serien alltmer målat in sig i ett hörn. Samma saker upprepas gång på gång, vilket inte ens så olika saker som alltäckande hav, vida skyar eller tågtrafik kan dölja.
Jag har läst någonstans att Shigeru Miyamoto avfärdat alla försök till att placera spelen i en tidslinje genom att säga något i stil med: “För mig är det samma legend som berättas igen och igen i ny tappning.”
Jadu, herr Miyamoto, det är det för mig med. Därför är jag inte speciellt hajpad inför Skyward Sword. När allt kommer omkring har jag ju med största sannolikhet redan spelat det.
Flera gånger.
Kristoffer Nyrén
Jag känner precis samma sak och är inte alls särskilt hypad inför nästa Zelda på stationär konsol.
Lite lustigt att du inte gillar när “samma saker upprepas gång på gång” och ändå håller Majora’s Mask som favoritspel i serien, men jag förstår vad du menar ;)
Själv håller jag fortfarande A Link to the Past som världens bästa spel alla kategorier, vilket säger en hel del om hur varumärket hanterats de senare åren när jag inte ens är peppad på en uppföljare till det bästa spelet någonsin…
Kristoffer Nyrén bloggade nyligen – Fler länktips istället för speltriss
Niclas de Faire
Haha, ja, nu när du säger det så är det ju lite ironiskt. ;)
Niklas Sintorn
Jag är en sån jävla sucker för Zelda att jag blir pepp för varje ny release. Och eftersom jag vet att det kommer vara samma som förra gången vet jag också att inte kommer bli en besvikelse. Däremot kommer det ju inte bli någon överraskning heller, och jag tror att du har rätt i att serien skulle må bra av förändring.
Niklas Sintorn bloggade nyligen – A Link to the Ohajp
Robert
Håller med dig till fullo. Däremot så säger många fans att likheten i alla spel är det som gör Zelda-spelen så bra. Jag säger: våga ta ut svängarna och kom med lite nytt som faktiskt förnyar rejält. Ett exempel var ju Epona som kom i Ocarina of time, men som blev så älskad att hon numera alltid finns vid Links sida. Mer spelförändrande moment, och kanske nya raser också? Utveckla universumet mer.
Robert bloggade nyligen – Spelminnet: Super Mario Bros
Niclas de Faire
Ja, jag ser faktiskt också charmen i likheten och kan faktiskt tycka att det är lite spännande att se vad de gjort med t.ex. vattentemplet i det nya spelet, men det har ju tyvärr bieffekten att man knappt får några överraskningar och att det mesta känns väldigt “been there, done that”.
Vad jag skulle vilja se dem göra med spelen är att göra dem lite mörkare, mer vuxna och ge dem en handling som inte är lika ytlig och förutsägbar som i tidigare delar. Lite förnyelse i spelsystemet vore ju inte del direkt, det där Z-targeting-systemet som vi haft sedan OoT kunde ju behöva moderniseras en aning, om man säger så. Jag kräver inte att uppföljaren till Skyward Sword ska vara ett steampunk-FPS vars handling är en uppgörelse med traditionell solipcism, men att, som du skriver, ta ut våga svängarna lite och komma med lite nytt vore ju inte fel.
När de ändå håller på kan de ju slänga in lite roliga side-quests (lär er av Bethesda, Nintendo!), istället för diverse hjärndött hjärtbitssamlande och fetisher för anhopning av skräpföremål.
blutt
Hade varit nice med ett Zelda: Links Adventure II 2 :)
blutt bloggade nyligen – Det blir nog inget Battlefield…