Inte riktigt som förr

LAN

I helgen är det dags. Jag och Henrik ska ägna oss åt nördarnas motsvarighet till fotbollsläger. Det är nämligen LAN hemma hos en vän i Falkenberg. I dagarna tre ska vi, likt de finniga 15-åringar vi var för över tio år sedan, grotta ner oss i diverse multiplayerspel. Även en hel del tv-spel kommer att plöjas igenom. Men hur gött det än ska bli får jag känslan av att det inte riktigt är som det var när vi var finniga 15-åringar.

Att åka på LAN i tonåren var för mig något magiskt. Man fick packa ihop sitt klumpiga torn, det gigantiska tangentbordet och de stora högtalarna. För att inte tala om den massiva CRT-skärmen vars vikt inte var optimal för tonårens sillmjölkesarmar. När det var klart fick man tjata på föräldrarna för att de skulle köra en till andra sidan stan för att bära in datorn hos polaren och sätta ihop skiten igen. Efter det skulle det dras koaxialkablar till höger och vänster genom hela huset, fixa rätt ip-adresser och hålla tummarna för att det faktiskt gick att spela något. Att organisera och sätta ihop ett LAN tog ofta längre tid än vad man faktiskt fick till att spela.

Denna gång tar jag min Macbook pro i ryggsäcken, sätter mig på tåget och åker upp till Falkenberg. Väl på plats startar jag datorn och kopplar upp på polarens trådlösa nätverk. Klart. Allt krångel med sladdar, tung elektronik och ip-nummer är som bortblåst. Jag borde vara lyrisk. Allt är så sjukt mycket smidigare och snabbare nu för tiden, men varför saknar jag teknikstrulet i mina tonår?

Jag tror att det handlar om male bonding (ja, jag kallar det male bonding, för även om tjejerna var mer än välkomna var det ingen av dem i min umgängeskrets som spelade datorspel). Det är liksom något speciellt med ett gäng tonårsgrabbar som tillsammans löser teknikstrul och problem i en mörk källare hos någons föräldrar. Att när allt, långt in på småtimmarna, är löst och man kan fira tillsammans med en kebabpizza och en runda Quake på DM4, då har man kommit varandra ett steg närmre.

Detta LAN lär också bli en male bonding-upplevelse, men på andra sätt. Dels är tjejerna nu för tiden(tack och lov) inte helt frånvarande, och dels pratas det om andra saker än uteslutande teknik och datorspel. Dessutom finns ännu en faktor att räkna med, alkoholen. När jag var 15 år gammal hade dator- och tvspel och alkohol ingenting med varandra att göra. I dag är det mer regel än undantag att man dricker öl, badar bastu och tar en krogrunda i samband med ett LAN.

Sammanfattningsvis är LAN kanske fortfarande den ultimata nördaktiviteten, men tonårens ultranörd-LAN kommer nog aldrig tillbaka. I ärlighetens namn känns det lite vemodigt.