Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Söndag 21 augusti 2011. Klockan är 21:25 och nerverna är på helspänn. Om 5 minuter ska vi gå upp på scen. En scen på Malmöfestivalen och vi ska spela tv-spelsmusik på vårt sätt. Jag sitter på en bänk och försöker värma upp lite och fokusera på vad som komma skall. Jag hör hur Andreas F, som spelar gitarr, säger att vi går på tidigast 21:31. Man måste vara lite sen på scen i alla fall. Men det mesta är ett surr. I 3 månader har vi slitit för detta. Nu har vi äntligen nått fram. Till spelningen på Malmöfestivalen där vi ska spela tv-spelsmusik som vi tycker den ska vara: Tungt och hårt! Distade gitarrer och tunga trummor med mycket dubbelpedal.

Men vänta. Vi backar bandet till där det hela började.

September 2005 – “Trummis sökes”. Nej, nej, nej! Inte så långt tillbaka…

Den 26 april 2011 – Jag har precis kommit hem från jobbet och startat upp datorn. Min twitterfeed kommer upp och överst ser jag en tweet från @TGMaduin:

“Spelar du i eller känner någon som spelar i ett band som spelar spelmusik och vill uppträda på årets malmö festival? Hojta till i så fall!

Jag berättade att om vi nu skulle göra det här gigget så var det tv-spelsmusik som gällde. Alla var på. Alla var taggade. Från ingenstans till ett festivalgig bara så där. Klart man blir pepp!

Det var Terebi Ge-mu som skulle anordna en tv-spels konsertkväll på Malmöfestivalen. Bandet som jag spelar trummor i hade diskuterat att spela tv-spelsmusik förut men det hade inte blivit något av det. Mest för att Andreas A, också gitarrist, var lite skeptisk. Till hans försvar är han inte lika old-school gamer som oss andra i bandet. I alla fall såg jag detta som en given vinkel att ta tag i det och komma igång ordentligt. Så jag hojtade till och sa att jag hade ett band som precis börjat spela tv-spelmusik som var intresserade. En liten vit lögn där och jag hoppades att resten av bandet skulle tycka det var en lika bra idé.

Dagen efter kom jag till replokalen, lite nervös, och sa ungefär såhär:

- Grabbar! Vad säger ni om att spela på Malmöfestivalen?

Klart att det gick hem. Jag berättade att om vi nu skulle göra det här gigget så var det tv-spelsmusik som gällde. Alla var på. Alla var taggade. Från ingenstans till ett festivalgig bara så där. Klart man blir pepp!

Nu skulle det bestämmas vilka spel vi skulle välja låtar ifrån och hur vi ville framföra dom. Skulle vi hålla oss så nära orginal som möjligt? Skulle vi spela varje låt för sig i många små bitar eller göra längre medleys? Hur mycket speltid ska vi sikta på? Hur mycket klarar vi med den tid vi har? Diskussionerna var många och fortsatte nästan hela vägen fram till gigget. Men alla diskussioner, alla timmar i replokalen, all svett, alla ömma muskler och ömma fingrar ledde till slut fram till Malmöfestivalen.

Söndag 21 augusti 2011. Klockan är 21:31. Vi går upp på scenen. Jag hör att folk börjar applådera. Tittar ut över publiken och inser förvånat att det inte bara är dom närmast sörjande som står och applåderar. Jag kollar en extra gång att cymbalerna och trummorna är där dom ska, Andreas A dubbelkollar att hans gitarr är stämd, Andreas F likaså och Fredrik kollar så hans bas är stämd.

Andreas F går fram till mikrofonen. “Det är vi som är Rest in Pixels.” Jag räknar in. Vi kör igång första låten, Wily stage 2 från Mega Man II. Det känns bra. Allt funkar. Låten tar slut och publiken jublar och applåderar. Ja! Adrenalinet börjar dunka genom kroppen. Vi fortsätter med nästa låt som är ett medley från Journey to Silius. Ett långt medley som nästan är 15 minuter. Publiken verkar gilla det i alla fall. Vi får t.o.m. publiken att klappa takt under ett parti av låten. Jävlar vad det känns bra. Svetten rinner, adrenalinet pumpar och euforin börjar infinna sig på riktigt.

Vi följer upp vår långa Journey to Silius låt med ett kortare medley med melodier från The legend of Zelda och Zelda II: Adventure of Link. Oh ja. Nu är det riktigt bra. Allt sitter tight precis där det ska. Jag kommer på mig själv med att känna mig mer och mer avslappnad. Allt flyter bara på. Allt går lite för snabbt. Vi avslutar Zelda-medleyt med min absoluta favorit Zeldalåt, Palace theme från Zelda II. Jag vill nästan vråla rakt ut så bra det känns!

Sista låten. Shit! Sista låten redan? Ett långt medley, strax över 10 minuter, från det där knasiga nes-spelet med den där knasiga svenska översättningen, Shadowgate. Nu finns bara jag, trummorna, bandet, musiken och publiken. En bubbla någonstans på Malmöfestivalen och jag är dess mittpunkt. Men så spricker bubblan och jag inser att låten är slut. Gigget är slut. Vi har inte fler låtar. Publiken applåderar och en del gastar “En låt till!” i kör.

Tyvärr har vi inte några fler låtar, så vi bugar och tackar och går av scenen. Men adrenalinet flödar fortfarande. Vi kommer ner från scenen och dunkar varandras ryggar och tycker att vi är rätt grymma och allt det där. Efter lagom mycket ryggdunkande går vi lite nervöst ut till våra närmsta sörjande för att få vår dom. Var det verkligen bra eller sög vi stenhårt?

Förhoppningsvis kommer det inom kort finnas lite video och ljudupptagningar till allmänt beskådande, så snart kan ni själva avgöra. Tills dess får ni hålla till godo med några bilder.