Nu är det ju inget veckoslut jag sitter och jämrar mig i. Det skiter jag fullständigt i. Jag har dock rätt ont i korsryggen, vilket jag faktiskt sitter här och jämrar mig över.
Därav rubriken.
Jag snackade spel med en tjej på jobbet idag och det kom fram att hon spelat en del spel och ansåg sig vara en gamer. Efter att jag fick mundiarré om Azeroth, Cyrodiil och Hyrule, visade det sig att hennes enda besök i spelvärlden var till Wii Sports Resort, bortsett från någon enstaka svängom i Mario Kart på 90-talet.
Hennes syn på min konsumtion av Call of Duty, Starcraft och Fallout uttrycktes i “Oh, so you’re a hardcore gamer!” (jag bor utomlands och all kommunikation på min arbetsplats sker på engelska).
Hon trodde inte riktigt på mig när svarade att jag var en “hardcore pornstar” och samtalet flöt över i annat.
Samtalet lämnade mig med funderingar. Inte fan är väl jag en hardcorespelare?
Hardcore i spelsammanhang har för mig alltid betytt att man kan klara Contra utan att dö en enda gång. För mig har hardcore alltid betytt att man svultit ihjäl av för mycket Everquest-spelande. Hardcore har alltid betytt att man heter Billy Mitchell för mig.
Hardcore har aldrig betytt att man föredrar spel med klassisk handkontroll/tangentbord framför spasmiskt viftande i partyspel utan djup. I alla fall inte i min värld.
Men det kanske är så spelvärlden ser ut nu, sedan Wii, Nintendo DS och Angry Birds vunnit allmänhetens hjärtan. Nuförtiden är causal gaming att spela Wii Sports eller Guitar Hero på en förfest ibland, medan det är hardcore att köra Half-Life och Assassin’s Creed. Idag verkar det vara själva genrerna som avgör vad som är hardcore och casual. När dessa begrepp formades i mitt huvud för mer än ett decennium sedan var det snarare inställningen till och omfattningen av spelandet som skiljde casual från hardcore.
Jag har aldrig någonsin betraktat mig själv som hardcore, men det kanske är dags att omvärdera saken. Jag kommer dock aldrig att uppskatta att klumpas ihop med dem som har lika många speltimmar i WoW som det gått sedan spelet släpptes. Inte ens när begreppsförvirringen och utbredningen av spelmediet gått så långt att dagens casualspelare får höra “Oh, so you’re a hardcore gamer!”.
Henrik Häägg
Men om du nu har avancerat från Casual till Hardcore och “icke så insatta” aka “Viftgenerationen” har blivit Casual.. Vafan blir det kvar för de riktiga Hardcore-spelarna? Dom måste ju också få en ny benämning! Hardcore elite? Hardcore+? ElitePro? HardcorePlusPro? Hardcore 2?
Edholm
Jag anser verkligen inte att genrer avgör hur hardcore gamer du är eller inte. Det som avgör hur hardcore man är, är ju snarare svårighetsgrad, hur mycket av spelet man spelar, hur fort man gör det (achievements och allt liknande). Så jag tror att hardcore är upp till var och en att avgöra, men för de som spelar mer så är hardcore gaming något helt annat än för de som sitter och spelar nån gång då och då.
Tommy Håkansson
Jag har ett par meriter i ett fåtal spel som gör mig hardcore, men bara när jag spelar just de spelen. När jag spelar Nintendogs är jag casual. Så jag har slutat säga hardcore, meainstream och casual. Nu säger jag bara gamer. För jag är alla tre.
Niclas de Faire
Tommy: Du är tre, men samtidigt en… Jämför du dig med Gud, din hädare!? ;)
Edholm: Det var den uppfattnignen jag hade, dvs. att omfattningen och intensiteten av ens spelande avgjorde, men nuförtiden verkar begreppet hardcore luckras upp och går mot att betyda “spelar annat än Harpan på sin bloatware-fulla netbook man fick med telefonabonnemanget”. :P Men ja, alla verkar ha sin egen uppfattning om vad som är hardcore nuförtiden, vilket inte direkt var fallet förr (då talades det inte speciellt mycket om det heller).