Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

2027: Nordkorea är numer en supermakt som tagit sig an en storskalig invasion av den försvagade, utmattade och splittrade supermakten USA. Allt hopp verkar vara ute när en tystlåten pilot räddas ur koreanernas klor av Colorados motståndsrörelse. För att uttrycka sig äckligt Hollywood-pampigt: One nation, one man, one *konstpaus* destiny.

Jag måste säga att jag gillar scenariot. Jag har alltid varit ett fan av alternate history/future/timelines och det är av den anledningen som jag ivrigt kollar på filmer som Vaterland, sitter i timtal framför Fallout-wikin och läser Harry Turtledoves Worldwar-epos. För mig är det skrämmande lätt att drömma sig bort i liknande “tänk om…”-litteratur och fastna där. Homefronts tidslinje avviker från vår någon gång runt 2011, alltså nu. Nordkorea, som på sistone varit nästintill ständigt aktuellt, leds av Kim Jong-Un och har förvandlats till en supermakt, som nu lyckats ockupera stora delar av västra USA. I mitt tycke är detta ett ypperligt scenario för en orgie i alternate history.

Tyvärr gör spelets utvecklare, Kaos Theory, inte ett dugg med bakgrundsstoryn. Ok, USA är ockuperat av Nordkorea, men därutöver driver inte upplägget handlingen framåt ett dugg, bortsett från när vi på en bana får bevittna USA:s djupa splittring. Men alltsomoftast när man spelar spelet hade nordkoreanerna lika gärna kunnat vara nazister, ryssar, terrorister eller vilken annan klyschig fiende som helst. Ibland ropar någon av ens datorstyrda kamrater “DIE NORK (NORth Korean) och här och var ser man en och annan poster med några koreanska tecken. Att Kaos Theory sedan gör allt för att dra paralleller mellan nordkoreanerna och gamle Addes tredje rike, gör ju knappast att de känns fräscha.

Grafiken får mina ögon att blöda. Helvetes satans djävular vad bestialiskt och diaboliskt fult det är. Animationerna är stela och onaturliga, texturerna har samma upplösning som ett schackbräde och skuggorna ser mest ut som en elakartad variant av fläcktyfus. Trots att grafiken är på samma nivå som Red Steel, är frameraten allt annat än optimal. Hur de lyckades med det kan man ju tvista om, men i vilket fall är det inte en speciellt trevlig upplevelse. Visst, grafik är inte allt, men när ett spel som släpps 2011 får Fallout 3 att se ut som ett tekniskt underverk är något väldigt fel.

Som precis allt annat i detta spel är striderna och bandesignen mycket mediokra. Allt är förutsägbart och klyschigt; en sniperbana här, en fordonsbana där och sedan några bullet-time-sekvenser däremellan. Det blir knappast bättre av att AI:n verkar ha haft lite väl närbesläktade föräldrar. Dina kompanjoner buggar sig oftare än inte, vilket är mycket kul när de är scriptade att öppna en dörr. Då brukar de ta tillfället i akt att stirra efterblivet på dörren i fem minuter innan de ids öppna den. I övrigt är deras favoritsysselsättning att springa och pressa ut dig från skydd, inte döda fienden och konstant vara ivägen. Fienderna är också sinnessjuka idioter, som ibland bara står stilla utan att röra sig det minsta, trots att man står fyra meter bort och brukar våld medelst handeldvapen mot dem. Som löjligast blir det på en bana där man ska infiltrera fienden. Man kan vara rakt framför näsan på fienden utan att han reagerar, bokstavligt talat. Det är så lätt att det får andning att framstå som svårt. Då går det upp för en “Jaha, Kaos Theory tror att jag är efterbliven” – som om det inte vore en fröjd att betala surt förvärvade pengar för ett knappt medelmåttigt spel, så får man en gratisbonus i form av en förolämpning.

Kontrollen är tagen rakt av från Call of Duty-spelen och det finns inte speciellt mycket mer att säga om den, bortsett från att spelet tvingar dig spamma fyrkant-knappen för minsta lilla sak i spelet. Ska du hoppa ner i ett speciellt hål – fyrkant. Ska du gå upp för en stege – fyrkant. Ska du hoppa genom ett hål i ett kyrktorn – fyrkant. Alla sådana moment hade kunnat lösas behagligare genom att låta en hoppa ned och ut ur hål genom att *genilampan lyser* hoppa, exempelvis. Redan Half-life bevisade att man kunde gå upp för stegar genom att *Captain Obvious to the rescue* gå!

Det finns inte så mycket att säga om multiplayer-läget. Det försöker vara Battlefield och Medal of Honor och lyckas visserligen hyfsat, men dess enda tecken på kreativitet är att man får en kort översikt över banan när kameran zoomar in när man spawnar. Precis som resten av spelet är det ganska mediokert; inte så farligt skitdåligt, men det gör inte speciellt mycket nytt eller erbjuder något alldeles eget för att verkligen suga in en i upplevelsen.

Mediokriteten förkroppsligas i detta spel. Det är överlag inte direkt dåligt, men inte heller bra. Genom hela spelet kommer jag på mig själv med att tänka “Varför kör jag inte Call of Duty istället?”. Och den hårda sanningen är den att det här spelet inte gör något som inget annat spel gör. Det är en försämrad version av CoD, för att vara krass. Kaos Theory ger oss inga direkta anledningar till att spela det här spelet istället för något annat. Det är väl måttligt underhållande de få timmar det varar, men varför slösa bort värdefull tid på ett spel som man inte kommer att minnas om några veckor och som känns som man spelat tretusenmiljarder gånger förut?