Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Likt 2010 års överraskning Singularity kom Dead Space från ingenstans år 2008 och rockade allas hem med sin knivskarpa blandning mellan renodlad superaction och megaslemmig dödsrysare. Den en gång mystiske hjälten Isaac Clarke är nu tillbaka efter tre års dvala, och frågan är inte om HAN överlever en genomspelning utav Dead Space 2, utan frågan är mer om DU överlever.

Kyla, rädsla och skavsår. Det är de första tankarna som slår mig efter en minuts umgänge med Dead Space 2. Isaac vaknar upp utav ett skriande och ryckande från en person som tros känna honom, men man hinner inte riktigt reagera föränn okänd person blir överrumplad utav en s k Necromorph och förvandlas snabbt till en av dem. En fet käftsmäll från Isaacs armbåge senare haltar han iväg med sin tvångströja genom ett stort kaos man lätt kan relatera till en vanlig dag på Gekås.

Från alla håll och kanter dyker alla sorters gnagande slemproppar upp i hopp om att få tugga lite på stackaren, saker och ting går sönder, rullstolsbundna monster hoppar på dig och turligt nog finner man tillslut en väg från ondskan till en relativt säker temporär plats (sådan tur existerar dock inte på gekås, där finns dessvärre inte heller några savepoints). Stress, fångad och ”ta mig härifrån” tillkommer bland tankarna. Om jag hade fått välja skulle jag mer än gärna stanna i detta rum och invänta någon annan tv-spelshjälte som kunde räddat mig, det är nämligen här man gör det svåraste valet i spelet: om man vill fortsätta eller inte. Det finns bara en dörr att gå igenom och på andra sidan vet man exakt vilket helvete som väntar. Djuuuuuupt andetag… PRESS ‘A’ TO OPEN DOOR.

Visceral Games har gjort det, Dead Space 2 drar ner ”hundarna-genom-fönstret” i Resident Evil från att ha skrämt mig mest till det spelet som skrämt mig näst mest. Det roliga är att det inte är något monster som skrämmer skiten ur mig, utan vanlig jävla ånga. Jag la en skit i varje byxben, gick upp i falsett och skrek som en gammal skadeskjuten kärring när det pös i ansiktet på mig. För att lugna ner mig var jag tvungen att pausa tills chocken lagt sig, som sedan övertonas till ett hysteriskt skratt istället. Här trodde jag att spelet hade satt sin standard, och jag ville inte fortsätta. Detta var väldigt tidigt i spelet och jag hade redan fyllt mitt högra byxben med bajs, så det var inte så konstigt att jag fick denna ångest. Men likt en ångchockad labbråtta i en labyrint fortsatte jag motvilligt att utforska the Sprawl och därefter misstänkte jag att varenda liten skruvjävel var ett stort dödshot! Så fort jag såg en klibbig kuriosa stampade jag ihjäl det, minst tre gånger, och varje dödat monster dödade jag fem gånger till med min massiva sula.

Och såhär fortsatte det, från första stund höjdes pulsen till det dubbla och tyvärr saktade den ner lite snabbare än vad jag hade hoppats på. Desto längre in i skeppet man hamnar, desto mer lärde jag mig spelmakarnas skrämselmönster och detta i kombination med att man ganska tidigt kan bli mer eller mindre övermäktig med sitt första vapen, slaknar rädslan en aning mer. Har man spelat ettan har man också en tydlig strategi på hur man lättast överlever en hord av Necromorphs genom smart användning av Power Nodes och butiksinköp. Själv körde jag exakt samma strategi som i ettan, jag använde bara det första vapnet man får, Plasma Cutter och använde alla pengar till Power Nodes för att snabbt bli fullt uppgraderad. Frågar ni mig något om något annat vapen i spelet frågar ni helt fel person.

Även om spelet inte riktigt når upp till skräckhobbyisternas hype, så tycker jag spelet bjuder på extremt lagom underhållning. Frågan är om hjärtat hade klarat av dödsånga i varje rum? Jag vet säkerligen att jag inte hade skrivit denna recension ifall det var så. Att skapa ett spel där jag lyckas känna mig underhållen med en sketen pistol i 10 timmar så tycker jag man har lyckats. Omspelningsvärdet borde ju också vara ruskigt högt, då jag nästa gång kanske kan prova den där satans Line Gun:en alla pratar om (nej, jag har inte provat den).