Spel som bygger på filmlicenser är ofta utdömda från början, det är helt enkelt sällan de lyckas. Megamind är nästan inte en av dessa. Spelet bygger på Dreamworks familjefilm med samma namn, och tar vid precis där filmen slutar. Jag har tyvärr, av naturliga skäl, inte sett filmen än – den har biopremiär på Juldagen i Sverige. Som vanligt i den här typen av spel, använder de tyvärr inte röstskådespelarna från filmen (i det här fallet Brad Pitt och Will Farrell) men de som har tagit över uppgiften sköter sitt jobb ganska bra.
Det första stora problemet man stöter på i spelet är storyn, de försöker inte ens fylla in de luckor som finns för dem som inte har sett filmen. Varför saker och ting är som de är, har man ofta inte en aning om. Har man inte sett filmen, är det nästintill omöjligt att förstå vad som pågår.
Allting börjar med att Megamind har blivit stadens nya superhjälte, när The Doom Syndicate plötsligt slår till mot staden och hotar stabiliteten. De lyckas även komma över några av Megaminds prylar (han gillar sina gadgets) – och du måste nu ut och samla ihop delarna till din DNA Tracking Device, så att du kan spåra upp Blue Tighten och besegra honom. Om herr Blue Tighten är en del av The Doom Syndicate eller inte, eller varför de tog din maskin – det framgår aldrig riktigt. Var beredd på att bli förvirrad.
Spelmässigt är allting väldigt simpelt. Kontrollerna är enkla att lära sig och det går fort att förstå vad du ska göra i varje ny del av banorna – du har alltid din medhjälpare Minion som talar om vad du ska göra, och i vissa fall visas t o m blå pilar i vilken riktning du ska bege dig.
Megamind är som de flesta andra action-/plattformsspel; du möter ett gäng fiender som du måste besegra för att få fortsätta och i nästa rum måste du hitta t.ex. ett kugghjul för att aktivera en bro för att ta dig vidare. Allting är väldigt standard.
Fienderna besegras med hjälp av något av dina vapen, och här har THQ gjort ett av sina största misstag med spelet. Du kan inte välja vapen själv. I vissa rum så hittar du ett av dina tre vapen, och du måste ofta plocka upp det för att få fortsätta, och du kan inte byta tillbaka till ditt gamla. Det blir lätt trist när du blir tvingad att använda samma vapen 15 minuter åt gången.
Vapnen är heller inte särskilt intressanta, spelet använder sig av ett auto-sikte, så det enda du behöver tänka på är att trycka på fyrkant så fort som möjligt för att rensa ett rum på fiender. Detta kombinerat med att du inte får välja vapen själv gör att striderna ofta blir tråkiga och väldigt enformiga.
Megamind har sig egen lya som du alltid utgår ifrån mellan banorna. I lyan har du tillgång till en karta där du kan välja vilken bana du vill spela, ditt vapenskåp där du kan uppgradera dina vapen och ett fåtal andra funktioner. Det hela fungerar riktigt bra, och så är det alltid kul att se på kartan att man gör framsteg, och hur dina undersåtar bygger ihop din DNA Tracking Device när du hittar nya delar till den.
Spelet består av strax under tio banor, men du låser upp små minispel med jämna mellanrum. Vissa av dem är faktiskt riktigt roliga, och skiljer sig avsevärt från själva huvudspelet – bonuspoäng till THQ! Minispelen är också ett bra sätt att samla ihop B.I.N.K.E.Y:er – små blåa sfärer som man hittar lite varstans och som fiender tappar och som används för att uppgradera dina vapen.
Grafiken är kanske inte så mycket att hurra för. Den är långt ifrån ful, men rent estetiskt finns det ingenting som riktigt sticker ut. Dessutom så drabbas spelet med jämna mellanrum av riktigt en slö framerate, vilket är fruktansvärt störande.
Det finns också en enkel co-op-funktion i spelet, där den andra spelaren kan hjälpa till att samla ihop B.I.N.K.E.Y. för att uppgradera vapnen till max. Så mycket mer än så är det dock inte, strax över tre timmar tar det att spela igenom spelet och efter det är minispelen det enda som är värt att återkomma till.
Om du verkligen gillar trophies eller achivements, kan detta mycket väl vara ett spel för dig, för man får verkligen kämpa för att inte lyckas få alla på första försöket.