Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Den senaste delen av det postapokalyptiska eposet Fallout är här. Till skillnad mot Fallout 3 är det utvecklat av stora delar av originalteamet, numera under namnet Obsidian. Allt är som upplagt för att det ska ge oss allt det där som Fallout 3 inte riktigt lyckades med. Här finns potentialen till lika förfinad handling som i de två första delarna, samma täta atmosfär och samma närvarokänsla. Obsidian har höga förväntningar på sig. Lever de upp till dem?

Det enda som är förutbestämt i Fallout: New Vegas är att du vaknar upp hos en snäll gammal man. Du får reda på att du mirakulöst överlevt att ha blivit skjuten i huvudet. Det är allt, därefter är äventyret helt och hållet ditt. Du kan göra precis vad du vill, liera dig med vem du vill och bli precis vem du vill. Det är en otrolig frihetskänsla, som frångår det mer linjärt och strikt lagda Fallout 3.

En nackdel med detta öppnare upplägg är att handlingen inte blir lika fokuserad och välregisserad som exempelvis föregångarens. Main-questen känns mest som en längre side-quest än som spelets huvudspår, den blir nästan en i mängden. Att den sedan saknar dramaturgisk finess gör inte saken bättre. Mig spelar det egentligen ingen större roll, eftersom jag i form av gammal Fallout-räv spelar spelet för den täta atmosfären, inlevelsen och den sjukt välskrivna bakgrundshistorien.

Grafiken är precis densamma som i Fallout 3. Visst kryllar det av nya texturer och karaktärsmodeller, men det är precis samma motor och estetik som förra gången. Fallout 3 såg ganska medelmåttigt ut när det kom 2008; 2010 års Fallout: New Vegas känns väldigt intetsägande rent tekniskt. De verkar inte ha gjort ett dugg för att snygga till det, vilket känns synd. Speciellt i kombination med att det optimerats tämligen uselt till konsol, där man får dras med ständiga pop-ups, lågupplösta texturer och svajande frame-rate. Visst, jag stör mig inte så farligt på den ålderdomliga grafiken och på att fps:en alltsomoftast ligger runt 30, men när man spelar det på konsoler som bjudit oss på Uncharted och Alan Wake, känner man sig snuvad.

Det finns dock en del nyheter, även om grafiken är oförändrad. Störst av dessa nyheter, tycker jag, är möjligheten att modifiera sina vapen nästan helt fritt. Har du för låg strength för att effektivt kunna använda en riot shotgun? Byt ut den tunga ekkolven mot en av tallträ. Vill du headshota raiders med din 9mm på ett mils avstånd? Sätt på ett kikarsikte!

En annan nyhet är Survival mode, ett äckelsvårt spelläge där allt i ens inventory har vikt (normalt sett är ammo och förnödenheter viktlösa), fienderna är horribelt starka och man måste ständigt se till att sova regelbundet, äta ordentligt och dricka vatten. Det gör det hela mycket realistiskt, men horribelt utmanande. Spelet får dock ett helt annat djup och ger en, för omväxlings skull, verkligen känslan av att det är en vanlig människa man spelar som, och inte en superhjälte vars superkrafter är att kunna bära en mindre armés vapen på ryggen.

Fallout New Vegas dras dock med mycket problematik. Denna utgörs nästan helt av att det är otroligt buggigt. Det är såpass förbannat buggigt att det är på gränsen till ospelbart. Det händer ofta, minst en gång per spelsession, att spelet helt plötsligt låser sig, helt utan anledning. Ibland blir sparfiler korrupta utan vidare och ibland laddas inte texturerna ordentligt förrän efter ett par minuter, vilket är fruktansvärt irriterande. Det värsta av allt är att vissa områden i spelet helt plötsligt blir otillgängliga för en. Det är oerhört enerverande att inte kunna slutföra delar av main-questen, för att man inte längre kan komma in i The Strip, spelets största och viktigaste stad. Jag hittade en annan väg in till staden, vilken var en liten tågresa från en närbelägen flygplats. Otippat nog buggade sig spelet så att även denna infartsled blev otillgänglig.

Det är oförlåtligt att släppa ett spel som befinner sig på beta-stadiet. När jag köper ett spel betalar jag för att bli underhållen – jag betalar inte för att få vara buggtestare. Visst kan man förstå att spel dras med buggar, men när det är i sådana mängder och i sådan frekvens som i Fallout: New Vegas, är det oförståeligt att de ens valde att släppa det i sådant skick.

Denna gång är leveling-systemet lite mer balanserat och man kan inte längre ta livet av allt och alla redan på level 10. Den senaste installationen av Fallout erbjuder också ett par kära återseenden: reputation och traits. Reputation är något så enkelt som att man skapar sig ett rykte på de olika platser man besöker och man blir bemött därefter, till skillnad mot det förra spelet där allt hängde på karman, som förresten finns kvar även denna gång. Den andra gamla kompisen, traits, är ett slags karaktärsdrag som ger både för- och nackdelar; Built to Destroy, till exempel, gör att man har 3% högre chans att göra critical hits, men också att vapnen går sönder 20% snabbare. Det ger nya dimensioner till karaktärsskapandet och var definitivt en välkommen repris.

Frågan som alla ställt sig är ju om New Vegas är en värdig uppföljare till originalspelen. Svaret är: ja, men inte i närheten lika bra. Precis som Fallout 3 misslyckas New Vegas med att verkligen fånga den där “Fallout-känslan” som genomsyrade originalspelen. Det känns visserligen inte helt fel, men det är inte lika episkt som Fallout 1 och 2. Den svarta humorn har gjort sin återkomst, med sina cyniska parodier och popkulturreferenser, men den är inte lika klockren som den en gång var. Att det står “Romanes eunt domus” på ett tält hos Caesar’s Legion fick mig visserligen att skratta, men det är något som fattas. Jag kan inte sätta fingret på det, men det är något som saknas.

Även om det inte är Fallout 1 och 2, så är det ändå ett riktigt bra spel. Det är underhållande och suger verkligen in en i den rika värld som utgör skådeplatsen för Fallout-sagan, dess brister till trots. Anledningen till att denna recension dröjt, är just spelets alla brister. Hade jag satt betyg på det spel jag fick i handen den 21:a oktober hade det blivit en tvåa, för även om man såg dess stora potential, förstördes hela upplevelsen av buggar. Jag ville vänta in en patch eller två innan jag uttalade mig definitivt om spelet.