Det är egentligen helt onödigt att skriva denna recension. Uppföljaren till det omåttligt populära och otroligt älskade Starcraft har varit ute i lite mer än två månader och större delen av världens befolkning har bildat sig en uppfattning om det vid det är laget. När det släpptes låg Kraid.se nere för omformning och därför kom ingen recension i samband med släppet. Eftersom det här är ett av de viktigaste spelsläppen detta decennium, känns det inte rätt att Kraid ännu inte har sagt sitt om det.
Att följa upp 1998 års mästerverk Starcraft kan inte ha varit det lättaste. Det satte standarden för RTS-genren som vi känner den idag och har blivit ett av de mest spelade spelen online. Vi känner väl alla till det speciella förhållande Sydkorea har till spelet. Förväntningarna har varit skyhöga och Blizzard har haft mycket att bevisa. Hur har de lyckats?
Som vanligt med Blizzard har de finslipat uppföljaren in absurdum. Det är inte det vackraste eller mest välregisserade spelet på marknaden, men det har den där speciella Blizzard-känslan för spelbarhet, multiplayer och underhållning. Det är det som gjort företagets titlar till världens populäraste online-spel. Man kan aldrig förvänta sig att ett Blizzard-spel ska vara snyggast, men man kan ge sig fan på att det är roligast. Och i slutändan är det det enda som räknas. Folk kör inte Diablo II än idag för att det är snyggt – de kör det för att det är underhållande och har spelmekanik med ett ofantligt djup.
Sedan Warcraft II har Blizzard trollbundit mig. Det är bara deras spel som fått mig att lusläsa strategier, försöka få min macro och micro att närma sig perfektion och att kolla igenom timslånga replays för att lära mig något nytt. Deras spel får mig att aktivt sträva efter bli bättre, vilket inga andra spel någonsin gjort. Att jag och mina kompisar än idag kör Warcraft III och Diablo II lite då och då säger en hel del om hur tidlösa deras spel är.
Och ja, de har lyckats. Multiplayer-läget kommer att gå varmt på mina framtida datorer, för just där är Starcraft II fruktansvärt underhållande. Inget slår känslan av att lura fienden att de håller på att utplåna min bas, samtidigt som jag utför ett riktigt vessligt överraskningsanfall på deras som verkligen tar dem på sängen. Att motståndaren skrivit “surrender plz” bara sekunder innan mina marines saluterar hans förintelse med sina gevär, är tillfredsställelse i sin renaste form.
Det, grovt uttryckt, skitroliga multiplayer-läget i kombination med möjligheterna för moddning gör att Starcraft II har en mycket ljus framtid. Jag tror, nej, vet, att det här kommer att spelas flitigt över hela världen i många år framåt.
Men är det bättre än originalet? Denna fråga har diskuterats mer än livets mening och mitt svar är: Jag vet faktiskt inte; jag har inte spelat Starcraft på väldigt länge. Jag kan så mycket som så att Starcraft II är åtminstone lika bra som originalet. Jag har hittills haft lika kul med tvåan som jag hade med ettan och skillnaderna är inte så enorma. Tvåan har moderniserats på flera punkter och har ombalanserats till viss del. Jag släpper den frågan och låter er komma fram till svaret själva, för det är ytterst en fråga om personlig smak. En sak som jag tycker är klart bättre i Starcraft II än i Starcraft (gäller även Warcraft III) är readabilityn; det är mindre plottrigt denna gång, vilket gör det enklare att snabbt skaffa sig överblick och kunna analysera vad som faktiskt försiggår på stridsfältet
Det enda jag kan klaga på i Starcraft II är egentligen en icke-fråga, men jag måste ju belysa både det bra och det dåliga (i detta fall aningen mindre bra). Handlingen är verkligen ett stort “jaha” för mig. När jag körde kampanjen satt jag mest och önskade att karaktärerna bara skulle hålla käften och låta mig spela. Det spelar egentligen ingen roll, för jag tvivlar starkt på att det finns någon som spelar Blizzards spel för handlingens skull. Som jag redan nämnt, är själva gameplayet den enda riktiga anledningen till att spela deras spel. Det är det de är bra på och det är på det de lagt allt krut.