Jag vet inte riktigt var jag ska börja med detta spel. Det är häftigt som fan att verkligen få utnyttja the force till max, men när det gäller detta spel blir det snabbt sjukt enformigt. När det finns ungefär fem typer av fiender och typ lika många sätt att utnyttja kraften på blir det, som sagt, sjukt enformigt.
Ok, Star Wars: The Force Unleashed 2 är sjukt snyggt. Det är inte det snyggaste jag sett på konsol denna generation, men det är helt klart bland de snyggare. Vackra omgivningar varvas med bedårande effekter och klockren estetik. Spelet har också begåvats med pampig musik, som verkligen skapar den där speciella Star Wars-känslan. Men där tar spelets goda sidor slut.
Handlingen är, minst sagt, förvirrande. Har man, som jag, inte spelat föregångaren känns det som att allt bara är en röra av referenser. Spelet börjar med att man vaknar upp med Darth Vader (kanske efter en het natt) och får veta att man är en klon av förra spelets huvudperson. Det är perfekt upplagt för att ge spelaren en kort summering av vad som hänt i föregångaren, men LucasArts tar aldrig chansen, utan ger en bara korta flashbacks som inte säger en speciellt mycket.
Denna upplaga av The Force Unleashed handlar i vilket fall om Starkiller (ja, han heter faktiskt så) och hans jakt på sin älskade Juno. Handlingen är förutsägbar och känns på det stora hela framstressad. Korta gästspel av Yoda och Boba Fett är med, av någon anledning, trots att de inte för handlingen vidare eller tillför så speciellt mycket, vilket bara känns onödigt. De verkar bara vara med för att ingen orkade stryka dem från manuset. Spelet avslutas med en cliffhanger, allt för att kunna göra en uppföljare. Handlingen är, i korta ordalag, intetsägande och förutsägbar, samt ger en en stark känsla av att vara snabbt ihopkrafsad av lobotomerad schimpans.
Gameplayet är däremot riktigt underhållande. Det är riktigt kul att använda kraften och svinga ljussablar i skallen på stormtroopers. …Den första timmen. Det blir snabbt riktigt repetetivt, eftersom man gör samma sak hela tiden. Till på köpet är fienderna otroligt ovarierade, det finns typ tio olika typer av fiender, bortsett från bossarna. Det gör dock inte så mycket att det är repetetivt, för spelet är bara omkring sex timmar långt. Innan man hinner störa ihjäl sig på den ständiga monotonin och den ganska klumpiga kontrollen är spelet slut.
Trots sina svagheter är det en helt ok spelupplevelse, men inte mer än så. Spelar man det sällan och i små doser är det rätt kul, men man tröttnar snabbt om man sitter med det längre än en timme.