Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

“Spiderman, spiderman, does whatever a spider can.” Spindelmannen är en man med många strängar (spindeltrådar?) på sin lyra. I Spiderman: Shattered dimensions får vi spela inte en, utan hela fyra nätsvingande superhjältar. En handling ostigare än norrländska ostkrokar gör inte direkt spelet en tjänst, men det spelar mindre roll när det är så kul att svinga sig i spindelnät och slå skurkar på käften. Men den eviga frågan återstår, hur kan han svinga sig mellan byggnader när det inte finns något ovanför att fästa nätet i?

Superhjältespel har en tendens att vara riktigt dåliga tie-ins till nya hollywoodfilmer i ett desperat försök att mjölka några extra slantar ur återupplivandet av hjälten i fråga. Men då och då kommer det ett spel som handlar om superhjältar som varken är film tie-ins eller dåliga. Det bästa exemplet på detta är förmodligen det fantastiska Batman: Arkham asylum som tog spelvärlden med storm när det kom. Spiderman: Shattered dimensions är inte i närheten av att vara lika bra, men det bevisar åtminstone att det finns superhjältespel som inte är ren skit.

Spiderman: Shattered dimensions (S:SD) börjar med att superskurken Mysterio bryter sig in i ett museum för att stjäla en magisk stenplatta. Det kan ju Spindelmannen självklart inte låta hända, så han beger sig dit för att ställa saker och ting till rätta. Klantig som han är så går plattan sönder i tumultet och bitarna försvinner in i fyra dimensioner. “Så kan vi ju inte ha det” säger den klärvoajanta mutanten Madame Web och skickar således ut spindelmän i de fyra olika dimensionerna för att sno tillbaka bitarna från de superskurkar som råkat hitta dem. En sådär djup och bra story helt enkelt, men helt in linje med vad som förväntas av Marvel.

De fyra spindelmännen som ska rädda världen är gamle gode Amazing Spiderman, emokillen i symbiotdräkten Ultimate Spiderman, 30-tals Spiderman Noir och framtidens Spiderman 2099. Dimensionerna skiljer sig såväl grafiskt som när det kommer till hur de olika spindelmännen spelas. Till exempel är Spiderman Noir lite mer stealth betonad, men till syvende och sist handlar det om att slå skurkar på käften.

S:SD är ett snyggt spel, och som sagt skiljer de olika dimensionerna sig grafiskt. Noir är lätt coolast med sin mörka, råa stil, men även 2099 är tufft med sina klara färger. Vad som är ännu bättre än grafiken är ljudet, och då framför allt röstskådespelarna som inkluderar en rad kända Spidermanröster som den fantastiske Neil Patrick Harris.

Spelet är uppdelat i episoder och varje bana centreras runt en klassisk superskurk som Kraven the hunter och Deadpool. För perfektionister finns det sjukt mycket att göra och låsa upp. Man samlar spindelemblem och klarar utmaningar som ger poäng som man kan köpa uppgraderingar, dräkter och nya moves för, vilket skapar ett sug efter att spela om banorna för att få högsta betyg.

Fyra dimensioner och fyra spindelmän kanske låter awesome, men faktum är att man lätt hade kunnat klara sig med tre. Amazing och Ultimate känns alldeles för lika och det enda som egentligen skiljer dem åt är att emo-spidde i sin svarta symbiotdräkt kan få något slags emo-damp och bli mycket starkare om man trycker på rätt knapp.

Över lag är S:SD ett ganska schysst spel. Visst, det är inget Batman: Arkham Asylum, men har du några timmar över tycker jag absolut att du kan spendera dem med att svinga dig i spindelnät och slå skurkar på käften. Det kan bli lite repetitivt efter ett tag, men de många uppdragen gör att man gärna försöker sig på banan bara en gång till. Extra plus för att Spiderman alltid är sjukt positiv och kaxig.