“The Path från indieutvecklaren Tale of Tales är sagan om sex rödluvor som ska besöka sin sängliggande mormor för att titta till henne och ge henne ett par skivor bröd. Varje rödluva får sin alldeles egen upplevelse och måste ta itu med sin egen varg.”
Rödluvan är en rätt sjuk historia. En varg som kan tala, en unge som är för dum i huvudet för att se skillnad på sin mormor och en ulv samt en äldre kvinna som överlever att bli uppäten. Sensmoralen är: stöd vargjakten och reformera äldrevården.
The Path från indieutvecklaren Tale of Tales är sagan om sex rödluvor som ska besöka sin sängliggande mormor för att titta till henne och ge henne ett par skivor bröd. Varje rödluva får sin alldeles egen upplevelse och måste ta itu med sin egen varg.
Spelet börjar m
ed att man får välja rödluva, redan här får man en förebådande av att något hemskt har hänt eller ska hända – eller kanske sker just då. Vem du väljer är egentligen oviktigt, eftersom spelet går ut på att man ska uppleva äventyret med varje rödluva. Nu snackar vi inte hjärndöd omspelning med en utbytt replik, utan varje flicka med röd luva har sin egen berättelse som på något sätt passar in i den övergripande handlingen, vilken i sig är så kryptisk att större delen lämnas åt fantasin. När man väl valt rödluva står man plötsligt på en skogsväg. Framför sig ser man mormors hus, solen skiner, fåglarna kvittrar, allt är lugnt. Målet är att gå raka vägen till mormor och man får stränga order om att inte gå ifrån stigen. Såpass stränga order, att man måste göra tvärtemot; det är i skogen större delen av spelet utspelar sig.
Så fort man lämnar stigen blir musiken mer oroväckande och man börjar se konstiga mönster som blinkar till lite här och var på skärmen, till synes slumpmässigt och meningslöst, samtidigt som det är en aning oroväckande. Man får det aldrig förklarat för sig och det ger intrycket av att man som spelare inte är den som har kontroll över skeendena. 
Det är mycket som inte får någon förklaring i detta spel. Det enda som uttryckligen förklaras är den minimalistiska kontrollen, resten får man upptäcka själv. Det skapar en känsla av att vara helt utlämnad – ensam på en okänd plats. Att det sedan inte verkar finnas något mål med spelet förstärker denna känsla. Man är förvirrad och vet inte riktigt vart man ska härnäst. Det är mästerligt utformat. Den mystiska skogen, den obehagliga musiken och känslan av ensamhet skapar tillsammans en påfrestande melankoli. Spelet får en att sitta på helspänn och bara vänta på att en screamer ska flyga fram och gallskrika sönder trumhinnorna på en. Det för tankarna till Silent Hill 2 och dess otroliga atmosfär.
En detalj som verkligen bidrar till känslan av utsatthet är att kameran går upp i fågelvy när man springer. Man ser inte många meter framför sig. Musiken blir mer hotfull, ljudliga hjärtslag hörs och man tror sig bli jagad. Ett mycket effektivt sätt att simulera panik och paranoia med hjälp av minimala medel.
Efter ett tag faller bitarna på plats och man börjar begripa hur spelet fungerar. Man finner mening i det som tidigare verkade betydelselöst och man greppar, om inte vad, så i alla fall ungefär hur man ska göra. Känslan av att vara ensam och oskyddad dör dock inte i och med att man lär sig spela spelet, utan lever gott på att handlingen är så diffus och svårtydd, att man fortfarande inte riktigt vet vad som pågår. Det här är ett spel som verkligen lever på den stämning det bygger och de känslor det framkallar. Bitvis är det riktigt obehagligt och skrämmande. Man känner sig iakttagen och alla skumma föremål och platser i skogen när en stark känsla av olust. Ännu en jämförelse med Silent Hill är i allra högsta grad på sin plats.
The Path är dock inte utan sina problem. Det mest uppenbara är kanske att det är riktigt fult. Estetiken fyller dock sitt syfte, men för att vara enbart dryga året gammalt ser det mycket primitivt ut. Slarvig programmering för med sig buggig clipping och animationer som flippar ur ibland. Kontrollen är lite väl spartansk och att man inte kan kontrollera kameran på ett vettigt sätt gör att man missar saker helt i onödan, eller springer rakt in i ett träd (där man fastnar på grund av clippingbuggarna). Det är slarvigt genomfört och spelet kunde gott ha fått genomgå någravändor buggtestning innan släpp.
Utvecklarna har kallat detta spel för en parodi på spel och anser därför att det här inte är ett spel, utan snarare ett satiriskt konstverk. The Path är lite för mycket spel för att jag ska tro på det, skulle någon lägga såpass mycket tid på handling och spelsystem om det rörde sig om en parodi? Det framstår mest som ett enkelt sätt att ursäkta bort spelets kassa grafik, buggar och hopplöst stereotypiska karaktärer. Det är enklare att säga “Det är meningen att de där grejerna ska vara dåliga, det är en parodi!” än att erkänna att man inte nått hela vägen fram på alla punkter.