Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

“Halo är nästan det enda spelen som lyckats suga in mig helt innan jag ens börjat spela spelet. Det räcker bara att man hör intro-musiken för att man ska veta exakt vad det är man ska få uppleva. Det mest episka jävla actionäventyret någon någonsin har skapat.”

Jag och min polare AlittleBIT har hängt med från alldeles från början av den episka Halo-sagan. Varje gång det släppts ett nytt Halo har vi som regel att vi inte spelar igenom kampanjen utan varandra. Skillnaden denna gången är att jag har skaffat mig ytterligare en tv, vilket möjliggjorde systemlinkande för första gången! Absolut inget illa om splitscreen, för det fungerar helt ypperligt! Men systemlink är ju bara helt jävla underbart. Jag kommer nog aldrig att klara av att trängas på en halv tv igen efter denna upplevelsen.

Nog om det, ölen står kall, ölkorven är hackad och, som de elitegamers vi är, är vi ju bara tvugna att sätta på oss våra headsets, även ifall vi sitter bredvid varandra (tar dock av dem efter en stund – stört jobbigt att höra sig själv hela tiden). Vi trycker in våra spel, och äventyret börjar.

Året är nu 2552 och storymässigt så befinner vi oss precis innan Halo Combat Evolved börjar. Du ingår i en SPARTAN III-elitestyrka vid namn Noble, som har blivit beordrade att undersöka en utslagen radiostation på UNSCs huvudbas på planeten Reach. Man får äran att styra en soldat vid namn Noble Six(kodnamn B312), han är, som jag nämnde, en tredje generationens SPARTAN (John-117 är andra generation) som hellre utför sina uppdrag på egen hand än i grupp, vilket återspeglas ganska tydligt i vissa uppdrag. När de väl anländer till Reach märker de ganska fort vad det är som är fel, The Covenants har fattat tycke för planeten och ingen vet varför.

Spelets grafikmotor har putsats upp rejält sedan Halo 3, och många gånger blir man helt bortblåst av alla grafiska underverk. Det är kanske inte så märkvärdigt egentligen om man jämför med t ex Uncharted 2 och Mafia II, men är man ett riktigt inbitet Halo-fan så förstärks varje förbättring med hundra procent.

Puffrorna i spelet är det som vanligt inget märkvärdigt med, alla klassiska vapen är där, plus några få nya. Det är ganska roligt att jag i t ex Bioshock-duologin ser det som en stor nackdel att man fått så få nya vapen i tvåan, men i Halo som nu efter 5 spel använt sig utav exakt samma vapen hade blivit förbannad om jag ännu en gång inte fick blästra alla Covenants med min trogna assault rifle. Förklaringen är dock ganska enkel, Bungie har helt enkelt från början skapat en perfekt vapenarsenal, vilket är en bedrift få spelutvecklare har lyckats med.

Gameplayet och styrningen är helt i sin ordning. Det finns inget de någonsin behöver ändra på, för konceptet är helt flawless för ett konsol-fps. Med denna del av historien tycker jag dock inte att de lyckats intressera mig lika mycket som förr. Vi springer mest igenom banorna, utan egentligen tänka på vad som sägs. Jag tror att den största anledningen till det är att alla vet precis hur spelet kommer sluta; det har väl inte undgått någon? Det är riktigt synd, då så många andra element i detta spel är så fruktansvärt välpolerade att avsaknaden av överraskningar verkligen gör att spelet inte riktigt når upp till de skyhöga förväntningar jag faktiskt hade.

Jag anser dock ej att handlingen är det viktigaste i ett spel, utan spelbarheten. I alla fall till en början. Klaffar inte kontrollen, tycker jag inte karaktärerna är tillräckligt intressanta, ja, det räcker t o m att musiken suger för att jag ska sluta spela ganska fort (musiken har dock påverkat mig en gång bara… Bayonetta…. =/). Halo är nästan de enda spelen som lyckats suga in mig helt innan jag ens börjat spela dom. Det räcker bara att man hör intro-musiken för att man ska veta exakt vad det är man ska få uppleva. Det mest episka jävla actionäventyret någon någonsin har skapat. Där kom det!