Dead Reefs till PC är ett sant mästerverk. Att någon kunnat prestera sådan grafik, kontroll och handling gör mig mållös. Jag har aldrig tidigare sett maken till handling och röstskådespeleri. Det här är ett sant GOTY!
…i kategorin sämsta indie-spel av mellanstadiesärklasser.
Det här är historien om Amadey Finvinerro och den mystiska ön Dead Reefs, dit han i form av kungens egen detektiv (någon form av hovleverantör alltså) kommit för att utreda en rad mystiska dödsfall. I detta spel möter vi häxor, spöken, pirater och efterblivna lantisar. Till på köpet får vi bekanta oss med avgrundsrutten kontroll, skrattretade röstskådespeleri, svinkassa animationer och grafik som får de flesta iPhone-spel att se ut som Uncharted 2.
Handlingen är ett efterblivet och förutsägbart hopkok av skit, klyschor och mer skit. Det är inte det minsta intresseväckande och redan efter de första konversationerna i spelet börjar mina fingrar instinktivt söka sig mot alt+F4. Det hela är en klyschig spökhistoria som inte ens skulle skrämma en gråtmild treåring. Handlingen är så rutten att jag inte ens vill spoila den, av respekt för er läsares intellekt.
Sedan har vi grafiken… Det utvecklarna kallar “atmospheric visuals” ser snarare ut som ett dåligt försök till kubism. Ta valfritt tidigt 3d-spel till Playstation, höj upplösningen och släng på lite bloom, så har du detta. Det är kantigt, fult och skär i ögonen. Inte ens animationerna har en tillstymmelse till kvalitet; när man, t ex, öppnar en dörr gör Amadey det inte, som brukligt, genom att vrida dörrhandtaget. Nej, nej, sådana värdsliga saker anser snillena på Streko-Graphics att man gör genom att stoppa in handen mitt i dörren. Vidare är läppsynkningen obefintlig och karaktärernas kroppspråk pendlar mellan obefintligt och sanslöst överdrivet. Deras ögonrörelser får det att se ut som att det är något fel på dem. Vilket det visserligen är, precis som med allt i det här spelet. Välkommen till Dead Reefs!
Den mest elakartade delen av denna cancersvulst på spelkroppen är kontrollen. Jag blir förbannad bara jag tänker på den! Man kan inte använda musen. Det utnyttjas inte alls. I ett PC-spel! ALLT sköts med tangentbordet, till och med menyerna. Det första jag reagerade på när jag körde igång Dead Reefs var att jag var tvungen att navigera i startmenyn med piltangenterna. Så sjukt omodernt att jag trodde att jag spontanfärdats 15 år bakåt i tiden. Trots att det var uppseendeväckande var det bara toppen på isberget. Amadey styr man med WASD, fast självklart är det inte den vanliga typen av kontrollmetoden, utan en förbryllande försämrad version. W för en såklart framåt, inte ens Dead Reefs har lyckats förstöra den standarden. A och D vänder en åt höger respektive vänster, vilket inte tillhör det vanliga, men är samtidigt inte okänt eller kontraintuitivt. S gör inte, som man skulle kunna tro, att Amadey backar. Nej, nej, nej! Det hade varit för logiskt och praktiskt! Dead Reefs vill sticka ut från mängden genom att låta S göra så att man snabbt vänder sig ett halvt varv. Det är fruktansvärt enerverande, eftersom man av gammal vana alltid försöker ta ett steg bakåt genom att hålla in S. Det händer mer än en gång att Amadey gör piruetter, likt någon form av motbjudande balettdansös, samtidigt som jag fräser svordomar och hot mot honom.
Det är inte all problematik med kontrollen, trots att bara det ovanstående hade räckt för att den skulle klassas som urusel. Man interagerar med omvärlden genom genom att använda piltangenterna: Höger för att undersöka saker, upp för att tala med folk, vänster för att använda saker och ner för inventariet. Det är sanslöst tungrott, speciellt eftersom WASD, piltangenterna och de andra knapparna inte har samma funktioner i alla situationer. Mellanslag används normalt sett som knapp för att använda och interagera med saker i pussel. Men (det finns alltid ett men när det gäller denna idioti till spel) när man ska kombinera föremål man plockat upp är det W som är aktiveringstangent. Ologiskt, ointuitivt och inkonsekvent. Det finns så mycket mer att klaga på vad gäller kontrollmekaniken i detta spel, men jag nöjer mig med att sammanfatta problematiken i följande:
MUS OCH KONTEXTKÄNSLIGA KNAPPAR ANVÄNDS I FLERTALET AV DAGENS SPEL AV EN ANLEDNING!
(Här tar Niclas en tvåtimmarspaus, sätter sig i duschen med kläderna på och vaggar av och an, samtidigt som han gråtskriker [Henriks anm.].)
Nu tänker du säkert “Mäh! Finns’re inge’ bra me’re hära spele’?”. Svaret är nej. INGET är bra med detta spel. Alla repliker låter som om röstskådespelarna precis lärt sig läsa och för första gången ser dem. Att de sedan försöker sig på överdrivna och undermåliga tolkningar av brittisk engelska är inte bara löjeväckande, det förtar ännu mer av inlevelsen. Att alla miljöer känns som taffliga fasader och att idioten till huvudperson säger “I don’t need that” när man försöker öppna en dörr (exakt samma sak som han säger när man försöker plocka upp något han inte behöver), får mig att undra om detta spel utvecklades på Beckomberga sinnessjukhus. När man ska ta sig till herrgården en bit utanför staden säger flera personer man möter “The estate is up the hill” första gången man talar med dem, utan att man ens frågat om det, som om de vore några allvetande gurur som magiskt vet exakt vad man tänker. Det finns inte en tillstymmelse till inlevelse i Dead Reefs; man är hela tiden mycket medveten om att man spelar ett spel, tillika ett jävligt dåligt sådant.
I de flesta skitspel jag recenserat har jag kunnat hitta åtminstone någon god sida, t o m Rise of Robots hade ett bra inslag (grafiken), men Dead Reefs är uruselt rakt igenom. Det är tråkigt, det är fult, det är riktigt jävla dåligt.