“Nästan ett decennium efter att först ha lagt vantarna på Sam & Max Hit the Road, sprack mitt acne-beprydda ansikte upp i ett leende. Den vanliga tonårsångesten blåstes för ett ögonblick bort och jag blev en levnadsglad sjuåring igen.”
När jag var liten hade jag tre favoriter på min supermoderna Macintosh LC med extern 1x cd-läsare. Den första var Day of the Tentacle, den andra var Theme Park och den tredje var Sam & Max Hit the Road. Jag spelade dem in absurdum och de håller än idag. Theme Park fick en riktigt rutten uppföljare som jag fortfarande drömmer mardrömmar om, Day of the Tentacle är en uppföljare, men fick aldrig någon. Med frilanssnutarna Sam och Max är situationen dock en annan.
Nästan ett decennium efter att först ha lagt vantarna på Sam & Max Hit the Road, sprack mitt acne-beprydda ansikte upp i ett leende. Den vanliga tonårsångesten blåstes för ett ögonblick bort och jag blev en levnadsglad sjuåring igen. Året var 2003 och LucasArts utannonserade Sam & Max: Freelance Police. Jag drömde våta drömmar om att än en gång få skratta mig harmynt åt samhällskritiken, populärkulturparodierna och det besinningslösa humorvåld som ständigt slängs rakt i ansiktet på en. Ett år senare brast mina drömmar igen. Utvecklingen lades ned och det verkade som att Sam och Max aldrig mer skulle lämna serietidningssidorna och återigen digitaliseras. Det tog bara två år innan det skedde. Det var inte lika perfekt som tidigare, skämten var inte lika klockrena och stämningen var inte exakt den samma i 2006 års Sam & Max Season One (numer omdöpt till Sam & Max Save the World). Det var bra, riktigt bra, men inte lika gudomligt som originalet. Nu är det 2010 och vi är framme vid den tredje säsongen. Hur bra är denna upplaga?
I denna säsong tar vi återigen rollen som den korpulente hunden Sam och psykopaten Max, som enbart beskrivs som “a rabbity thingie”. Sam är hjärnan och Max är… …Blodtörsten. De är en minst sagt dynamisk duo. Denna säsong får vi uppleva faraoner, tidsresor (typ), rymdapor, film noir-satir, sexuella förhållanden över artgränserna, spöken med afro, män med osedvanligt många huvuden och personligheter, mullvadsmänniskor och mycket, mycket mer. Jag vill inte spoila handlingen för någon, men jag kan säga så mycket som att den är urspårad, sinnessjuk och alldeles… alldeles… Underbar! Skämten sitter där de ska och popkulturreferenserna är inte för få för att bli tongivande, men samtidigt inte så många att de bara blir löjliga. I mitt tycke är det här den säsong med bäst balans i handlingen och humorn. I de första två säsongerna hade Telltale Games inte riktigt hittat den där balansen, men denna gång träffar de rakt på spiken.
Grafiken är tekniskt föråldrad. Det har inte skett några större förändringar i tekniken sedan säsong ett (förutom en stundtals närvarande self shadowing), men det viktiga i ett spel som detta är att estetiken är som den ska. Och ja, det är den! Det är sällan man ser ett spel som ser så mycket ut som en serietidning utan att utvecklarna slängt på otroliga mängder cel-shading. Av någon sjuk anledning laggar det bitvis på min PS3. Vi PS3-ägare har i vanlig ordning fått en portning som är extremt ooptimerad. PC-versionen är självklart beroende av hårdvaran för att flyta på fint, men påpekas bör att min ruttna gamla Acer från 2005 klarar av det utmärkt. Till och med min netbook klarar av det. Mac-versionen var, såklart, undermålig. Det säger en del om hur mycket tid utvecklarna lägger på ett spel, när man knappt kan spela ett spel i OSX, samtidigt som man kan köra det på höga inställningar på Win7-partitionen på samma dator (i detta fall en MacBook med ett par år på nacken). Jag har inte testat iPad-versionen och kommer antagligen aldrig heller att göra det; jag känner ingen som har en sådan och kommer knappast att köpa en såpass onödig struntmanick.
På tal om skillnader mellan versionerna så är det två olika kontrollmetoder som används: PC och Mac har i princip samma peka-klicka-upplägg som de båda tidigare säsongerna, medan man på PS3, föga överraskande, spelar med handkontrollen. Till dator fungerar det klockrent, medan det enbart fungerar halvbra på konsol. Det fungerar, men inte mer än så. Ni som spelar Tales of Monkey Island kommer att känna igen er direkt, då kontrollen är exakt densamma. Övriga kommer att störa sig på kontrollen de första timmarna och till sist, aningen uppgivet, acceptera att den bara precis är funktionsduglig. Jag slutar aldrig att undra över varför i helvete de valde att ha en springknapp, när möjligheterna med analoga spakar varit kända i över 15 år. Varför kan spelutvecklare inte bara inse att ALLA har usb-tangentbord och -mus och helt enkelt låta oss använda dem i spel på konsol?
Röstskådespelet är föredömligt. Tänk om alla spel hade lika inlevelsefulla och begåvade personer bakom rösterna. Ja, jag tänker på er, Guerilla. Se och lär! Sam och Max har inte samma röster som i originalspelet, men när man väl vant sig vid de nya rösterna förälskar man sig i dem och glömmer att hunden och kaninen någonsin låtit annorlunda. Varje replik från dem och birollsinnehavarna levereras med inlevelse och timing. Det är så bra att man aldrig, inte ens för en sekund, hittar någon – eller något – att störa sig på. Det är sällan det händer i spelsammanhang (Final Fantasy-serien, t ex, får mig att vilja slita ut trumhinnorna).
Denna säsong lider av få problem, men det största av dem är att det är för lätt. Jag blev inte tvungen att svälja min stolthet och gå in på GameFaqs en enda gång. De föregående säsongerna var förhållandevis lätta, men de hade ändå stunder när man totalt körde fast och fick kämpa lite. I denna säsong är det spårlöst försvunnet. Det förtar den där underbara LucasArts-stämningen som utvecklarna lyckades fånga både med Tales of Monkey Island och Sam & Max’ första säsonger. Hade Telltale bara skruvat upp svårighetsgraden en aning hade denna säsong varit nästintill perfekt. Nu är verkligheten en annan. Missförstå mig inte, det här är ett riktigt grymt spel, men det brister på att det gå alldeles för lätt att spela igenom. Hållbarheten är ganska låg, samtidigt som omspelningsvärdet inte är så högt, meningslösa achievements/trophies till trots.