Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Rise of the Robots har fått ta mycket skit genom åren. Helt oförtjänt – det är faktiskt ett riktigt bra spel. Det har bara fått dåligt rykte för att folk hypade upp sig lite för mycket innan släpp. Jag förstår inte riktigt vad man kan klaga på, kontrollen är tight, kombattanterna är extremt välbalanserade och stridssystemet har ett enormt djup. Jag skulle nästan vilja påstå att det är ett av 90-talets bästa beat ‘em up. Street Fighter II framstår som ren skit i jämförelse med detta hatade mästerverk!

Ok, jag kan inte hålla mig längre. Läs om det ovanstående och ersätt alla lovord med svordomar, hån och referenser till avföring, så får ni fram vad jag egentligen tycker.

Rise of the Robots är så förbannat jävla dåligt att jag saknar ord. Jag har alltid vetat om att det är ett pisspel, och köpte det enbart för att Blutt nästintill tvingade mig, mycket väl medveten om hur mycket min livskvalitet skulle sänkas av detta avgrundsdjävulska spel.

Det brukar finnas saker även i dåliga spel som gör att man åtminstone till viss del kan försonas med deras ruttenhet; i Rise of the Robots är det grafiken. Det är riktigt snyggt för att vara ett spel från 1994, den vackra grafiken verkar också vara anledningen till dess djävulusiska hordom. Utvecklarna Mirage verkar enbart ha ägnat sig åt grafiken och sedan skitit i eller inte haft tid för allt annat. Min teori att det hela rör sig om att utvecklarna medvetet testat hur pass dåliga spel de kan få oss att spela, så länge grafiken är snygg.

Det finns verkligen ingenting positivt med Rise of the Robots utöver dess utseende. Tvåspelarläget får Christer Pettersson att framstå som balanserad; i enspelarläget görs motståndarna svårare genom att deras attacker blir starkare ju längre man kommer. Det har de värdelösa människospillrorna till utvecklare inte orkat ändra i tvåspelarläget, så spelare ett tvingas spela med ett enormt handikapp, eftersom denne tvingas spela som huvudrollsinnehavaren ECO35-2, som är en skitcyborg och ungefär lika originell designad som ett ägg. Jag och min stackars kompis kunde inte spela mot varandra i mer än tre minuter. Det fanns liksom ingen poäng i att spela ett spel där den som inte är spelare ett vinner per automatik.

Som om det inte vore nog, är enspelarläget precis lika dåligt. Det finns inget som helst djup i striderna. Det går att göra specialare, men det är tveksamt om de faktiskt gör något. Det kommer upp en irriterande ruta under ens livsmätare där det står “Special move”, men det verkar inte hända något; ingen snygg Hadouken, stenhård Falcon Punch eller underbart överdriven Kame-Hame-Ha, bara en ful ruta som upplyser en om att man gjort en specialare. I andra fighting-spel kan man se att man gör något utöver det vanliga, men i Rise of the Robots har de otroligt lata svinen som utvecklade det skitit i allt vad animationer heter till förmån för en textruta. TEXTRUTA! Vad i helvete tänkte de med!? Varför ha text mitt i ett fightingspel, där reflexer är A och O? Det är inte ett lugnt turbaserat rollspel, utan ett spel med holmgång i realtid där varje nanosekund är livsviktig! Det är sjukt bortom all beskrivning att de medvetet gjort spelet såhär. Trodde de att ingen skulle märka det, för att spelet är så “bra” i övrigt!?

Ingen mindre än Brian May från Queen har gjort musiken till detta spel. Fast, föga förvånande när det gäller Rise of the Robots, så är musiken inte med i själva spelet. Lyssna på hur sjukt det låter! Puh…

…Låt oss ta det från början: psykhemmet Mirage har ett kontrakt med en bevisligen mycket talangfull och kompetent musiker. Han behöver lite mer tid för att han, till skillnad mot Mirage, är mån om kvalitet. Mirage vägrar och släpper spelet utan musiken.

????

Vad… Fan…

VAD I HELVETE GICK GENOM DERAS HUVUDEN!? De måste ju ha insett att spelet var skit, så varför i helvete tog de inte chansen att lägga mer tid på att förbättra spelet innan släpp!? “Äh, så länge grafiken imponerar kommer ingen att märka att spelet lämnar en vidrigare eftersmak än Egger!”

Idiotin i och kring detta spel finner inga gränser.

Som tur är, är spelet ganska kort och relativt lätt. När ett spels korthet talar till dess fördel, så är det illa. Jävligt illa.

Jag vill aldrig mer i hela mitt liv spela det här. Det är så outsägligt dåligt att jag inte finner ord. Spelet må ha ett vackert yttre, men därunder är det tommare än vakuumet i skallen på de anställda på Mirage. Rise of the Robots är, med andra ord, spelens motsvarighet till Victoria Silvstedt.

Här kan ni se skiten i rörelse. Håll till godo! Nu går jag och spelar ett bra spel istället!