Vissa gamla spel är förbannat svåra. Ghosts ‘n’ Goblins, Battletoads och Super Mario Bros. The Lost Levels står på min lista över äcklig svårighetsgrad och jag tvivlar på att jag någonsin kommer att orka ta mig igenom dem. Sist jag försökte omkom ett par kontroller.
Allt ovanstående bleknar dock i ljuset av I Wanna be the Guy: The Movie: The Game.
IWBTG är utvecklat för en enda sak – att döda spelaren. Tusen gånger om och så oväntat, frustrerande och humoristiskt som möjligt. Ta de vidrigaste, svåraste och mest godtyckliga delarna av 8- och 16-biterans mest klassiska spel, sätt ihop dem på bästa Frankenstein-manéer och du har det mordiska missfoster IWBTG är.
Spelet skapades 2007 av en herre som kallar sig Kayin Nasaki, och om det var för att jävlas med resten av världen eller inte, är i skrivande stund oklart. Klart är dock att han lyckats skapa ett av de svåraste spelen någonsin. Detta spel kan utan tvivel kallas en modern klassiker och har en stor fanskara på internet.
IWBTG är, i princip, en enda stor hyllning till det som av många kallas tv-spelens guldålder. Musik från Castlevania, Ghosts ‘n’ Goblins och Duck Tales blandas med grafik stulen från bland annat Mega Man, Street Fighter II och Punch-Out!!. I denna gedigna nostalgitripp har självklart forna tiders starkt uppskruvade svårighetsgrad följt med. Och det är just hur svårt det är som är grejen med detta spel; den stora anledningen till att det är så känt (och ökänt). Kollisionsdetektionen är äckligt oförlåtande, om man klarar sig förbi ett hinder, är det alltid precis på pixeln. Spelet lurar flera gånger iväg en på villovägar, bara för att låta en mötas av ett meddelande i stil med “Haha, fel väg!”.
Man märker att det är ett hjärta som slår för retro bakom det här. Retromantiken kulminerar mot slutet, då diverse gamla hjältar gör gästspel och man till och med får spela små minispel, baserade på gamla klassiker. Riktiga retroveteraner kommer att känna igen allt från sprites till musik. Att få se mer av allt detta, samtidigt som spelet är oerhört varierat, gör att man vill komma vidare bara för att se vad som händer och drabbar en härnäst.
Spelet är hårt, men knappast rättvist. Precis när man tror att man kan pusta ut efter att ha blivit förföljd av zombies, målsökande äpplen och sadistiskt placerade spikar, så kommer en grå arm ur en ihålig korkek och har ihjäl en. Man skriker, vrålar och fylls av vrede, samtidigt som man börjar om på den senaste save point:en tre skärmar bakåt. Man tar ett djupt andetag, förbannar psykopaten som programmerat detta tortyrredskap och börjar om, fylld av både beslutsamhet och masochism.
Trots att IWBTG är svårare än att försöka lösa Rubiks kub samtidigt som man blir jagad av våldtäktssugna björnar, är det såpass balanserat att man alltid vill komma längre i spelet. Visst, du dör mycket, ofta och orättvist, men det är inte såpass godtyckligt att man bara ger upp. Svårighetsgraden sporrar en till stordåd.
Det finns även en stor portion humor i det här spelet. Gamla guldkorn parodieras ständigt, men är inte den enda anledningen till att man drar på smilbanden. Ibland skrattar man för att spelet hånar ens död, ibland för sätten man dör på (vad sägs om en jumbojet i röven?) och av diverse spel- och popkulturreferenser.
Handlingen är inget att tala om. Du är The Kid, som vill bli The Guy, kort och gott. Handlingen förklaras utförligare på löjeväckande knagglig engelska i spelets inledningssekvenser. Precis som gammal hederlig (och ofrivillig) engrish i tidiga NES-spel.
IWBTG hittar ni här.
Är du för dålig för att spela igenom det? Kolla in den definitiva genomspelningen.
En intervju med skaparen, Kayin, kan läsas här!